Blogg 2017-09-21T00:04:46+00:00

Brooklyn, Bushwick, Williamsburg

Jag börjar sakta men säkert landa här hemma. Det är det lustiga med att resa: det känns som man rivs upp ur allting och man är liksom inte redo på att falla tillbaka om man är borta länge nog. Jag hade nästan glömt alla vardagliga sysslor, så jag gör dom som en liten robot: går till läkaren, går på arbetsintervjuer, köper böcker, går på föreläsningar, köper pizza (snabbaste sättet att laga middag), träffar kompisar, funderar över sommaren, går på långa promenader, planerar konserter, och så börjar hjulet om igen.

Så för mig har resan jag var på två delar: New York (där vi var typ en vecka), och Philadelphia/Elmer/Apple Farms där vi spenderade resterande tid på konferens. I New York bodde vi i Brooklyn, i en del av Brooklyn som heter Bushwick. Det är bara några minuter från Williamsburg och cirka kvarten in till Manhattan med L-train (tunnelbana). Tunnelbanan gnisslade och svängde som satan och vi satt på den i princip varje dag. Dom flesta dagar svängde vi i alla fall förbi Williamsburg, som är den mest hipstervänliga delen av de alla. Där fanns affärer som såg ut som små 70-tals discon (se bild nedan), boklådor där man kunde gratis hämta och lämna böcker, asmysiga restauranger som fyllde hela gator med bärs och liv, extremt mycket street-art i alla dess former, och en Dunkin Donuts i varje hörn.

^ Williamsburg.

I Bushwick fanns massa trendiga ställen – allt ifrån barer där man kunde få en slush-drink i en uppblåsbar flamingo till thai-ställen, caféer, små affärer där det bara talades spanska, och sådär svinmysiga hemtrevliga hus (se bild nedan). Vi bodde i just ett sånt, på källarvåningen. Jag sov på en bäddsoffa som var så kort (och då är jag inte långt över 1,50) att mina små fötter liksom vilade i luften. Men jag var så slut på energi varje dag att jag sov som en stock ändå. Det var skithäftigt att se New York och USA och hänga med nya människor men alla intryck tog verkligen ut mig, behövde dom där 8 timmarna sömn som syre.

I huset längst till höger i källarvåningen bodde vi. Det låter ju lite Fritzl att skriva källarvåning men den hade mysiga fönster och kändes inte som en källare!

Om en Bushwick var fett mysigt så skulle nog jag bo i Manhattan om jag åkte till NY en annan gång. Är fett bekväm av mig. Vill ha saker och ting nära. Dock var det superskönt att komma hem till tysta gator om kvällarna. För New York sover verkligen aldrig. Jämt ljud – och HÖGT! Blev till sist så van vid att säga “I’m sorry” för att jag sprang in i människor (helt ofrivilligt, I might add) på gatorna cirka 2 gånger i minuten. Trots att gatorna är så breda! Pulsen var på – på riktigt – och det känns häftigt att ha upplevt en riktig riktig storstad. Stockholm är ju inte i närheten. Ingen annan stad jag varit i är i närheten. Det får mig att tvivla på om jag någonsin skulle kunna bo i NY en längre tid. Det är skithäftigt – i perioder. När vi kom till konferensen som var liksom mitt ute på landet kunde jag andas på ett sätt jag inte hunnit den tidigare veckan.

En annan sak jag känner mig rejält ovan i efter resan är det här med att vara ensam. I New York var vi 5 personer som hängde non-stop, även om vi delade på oss då och då. I Elmer var det fullt av folk från hela världen hela tiden att prata med – och som pratade med mig. Jag delade sovsal med 8 pers som jag pratade med långt inpå småtimmarna (trots att vi sov i den “tysta” salen..), och nu är jag hemma och här är det tyst. Sån omställning!!! Ändå skönt att vara hemma. xx

 

03/05-2018|2 kommentarer

Torre Agbar

Dag 2 i Barcelona inledde vi på hotelltaket, vi satt och lapade lite sol och fotade omgivningarna. Vi bodde två minuter från Torre Agbar i Glories, som lyste i Barcelonas färger under nätterna och reflekterade solen under dagarna. Det är tornet ni ser i bakgrunden på bilderna. Vrålhungriga åkte vi bussen iväg till Brunch and Cake vid havet som skulle ha grym brunch.

Vi fick tipset av min kompis Louise, och vi gillade det! Däremot finns det flera Brunch and Cake i Barcelona, är ni ute efter bakelser – ät inte på den vid havet. Den har mest frulle/lunch/brulle. I alla fall. Jag tyckte det var superlyxigt med brunchen. Annat ni ser på bilderna, Bêstûns nya sneakers. Fina va? Sen hade vi en hel dag att bara slänga på vad vi kände för. Exakt min tanke med semestern också, att komma bort ifrån stressen av att ständigt hinna med saker. Såååå vi gick ut på stan.

Vi gick till olika marknader och köpte fruktsallader, satte oss på mysiga fik i bostadsområden där alla möjliga olika åldrar på människor samlades – familjer, seniorer, väldigt få turister (lite roligare så ändå, eller hur?). Så hängde vi i olika parker och gick på långa promenader. Jag köpte den röda (väldigt tjocka, I might add) tröjan ni ser på bild. Den var så tjock att jag slapp jacka!

Jag klippte frippan! Det var aningen svårt eftersom jag och frisören inte förstod varandra. Hennes engelska var dålig, min spanska var dålig. Men det gick faktiskt helt okej. Är rätt nöjd med att inte ha en enorm buske till hår längre. Kunna dra handen genom håret utan att det känns som tusen nålar sticker en igenom hårbotten. Här någonstans la jag ifrån mig kameran för dagen också! Hursomhelst käkade vi ute på tapasställe senare och jag fick ett enormt sug efter en ordentlig mojito. Så självsäkert satte vi oss på en fin bar och jag beställde en mojito och så drack jag upp den på cirka 5 minuter pga jäääävla “jag har aldrig”-leken. Och det var mycket mer alkohol i den än vad det brukar vara. Mådde så kasst! Sengångade mig till hotellrummet och satt där yr och kärleksfull. Don’t drink and play games kids. Don’t do it!

Up next – göttig mat jag käkade i Barca och varför det är roligare att storhandla i Barca. Kommer någon gång i veckan! Men ett nytt inlägg kommer här imorgon förstås. Puss, kram, skumbanan. xx

12/03-2018|0 kommentarer

Kärlek – och makt

Jag pluggar sociologi. Vilket inte gör mig till en expert i sociologi – men jag ser gubbar vara med på Nyhetsmorgon och snacka om saker de aldrig läst en bok om för att de är kunniga i något annat (vilket gör dem automatiskt allvetande uppenbarligen), så jag tänker använda det jag lärt mig hittills och skriva om kärlek.

När vi går från en trygg värld som barn, omgivna av människor som ömmar för oss och tar hand om oss – in i en vuxenvärld som är hård, kall och krävande, söker vi tillhörighet och djupa kontakter på annat vis. Kärlek är kanske den viktigaste relationen vi försöker hitta. I den här amorösa förbindelsen ska vår partner ge oss allt vi längtat efter. Vår partner ska vara vår intellektuella like, vår evigt spännande sexpartner, vår bästa vän (men samtidigt ska denne aldrig bli avundsjuk på den relation vi har med andra vänner), vår hemmakomiker på ständigt gott humör som drar vitsar som får oss att böja oss baklänges av skratt på måndagsmorgnarna. Till och med orden vi förklarar våra partners med är extremt dramatiska, för att folk ska förstå innebörden av denna dyad:

“Hon är mitt ALLT”,

“Du är det bästa som hänt mig”,

“Jag kan inte leva utan dig”. 

Vissa sabbar en riktigt fin soffa med sina lortiga skor för en kärleksförklaring.

Det som ofta inte ryms i den här fantastiska sagan är att det du behöver av din partner behöver även din partner av dig. Vi är kapabla till att tänka oss att vi förtjänar alla de ovan listade egenskaperna hos vår partner, men inte lika kapabla till att inse att vi omöjligt kan tillgodose dessa till vår partner själva. Vi vill inte heller. Vi orkar inte vara allt detta fantastiska som vi en gång lovat. Det måste väl ändå vara det rimligaste av människan, otillräckligheten vi alla bär på.

Men kärlek är också makt. 

Igår på Twitter frågade jag mina följare om vad de tycker är en rimlig åldersskillnad mellan partners. Inte den önskvärda, men den som liksom går att acceptera. I och med detta kan jag heller inte veta hur de tolkade frågan: medan jag frågade om hur de KÄNNER, kanske de svarade utifrån hur de tänker saker SKA vara. Hursomhelst hamnade det rimliga åldersspannet på runt 5-10 år. Någon svarade att det är dumt att vara “moraliserande” i frågan om ålder mellan partners. Jag är helt vilse här hörni. Varför är folk så otroligt rädda för att analysera kärlek? Varför blir det moraliserande så fort vi gräver djupare i vilka vi blir kära i och varför?

Många tror att kärlek uppstår ur ett vakuum. Att man inte kan undvika att bli kär. Att man bara blir kär – att när man hittat sin själsfrände som man ser som den enda kan älska så mycket som man gör, så är det skrivet i stjärnorna. Av de miljarder människor som lever på denna jord är den enda för dig han du träffade på jobbet som du också bor granne med. Psykologen Esther Perel säger att det inte finns “en rätt person”. Utan man gör ett val. Man väljer en person man vill vara med. Det betyder inte att du inte skulle kunna uppleva lika stor kärlek med någon annan.

Vem man väljer hör ihop med vem man är. Män är i snitt lite äldre än kvinnorna de är i förhållanden med, i Sverige (läs HÄR). Kvinnor tenderar även att söka sig till män med högre utbildning, män söker sig till kvinnor med lägre utbildning. Det verkar inte helt underligt. I ett samhälle där kvinnor är vana vid att män har mer makt, både rent symboliskt i och med normer, men också rent materiellt i och med pengar och positioner, är det ju inte underligt att kvinnor attraheras av äldre män. Om det här är en svår förklaring att greppa så tänk istället på den populärkultur vi utsätts för. Visst, det talas gott om MILF’s osv. Men MILF’s är också kvinnor som bryter mot en slags samhällelig norm om att kvinnor inte kan åldras och fortfarande vara vackra. Oftast är män äldre än kvinnor i de stora filmerna som vi bevittnat från barnsben. Män åldras med värdighet i Hollywood. De kvinnliga rollernas ålderskrav blir bara yngre (läs HÄR och/eller se bilderna nedan). Vi är vana vid att män är äldre än sina kvinnliga kärleksintressen. Varför är det då tabu att påpeka det? Det innebär ju inte att sådana parkonstellationer är fel. Men vi som varelser påverkas av vår omgivning. Det påverkar de beslut vi tar och de personer vi söker oss till.

Det jag har funderat över – kön åsido – är vad man har gemensamt i en relation där den andra är cirka 15 år äldre. Värt att tillägga, just 15 år är åldersskillnaden mellan mina föräldrar. Det är inte underligt eller fel enligt mig. Vem är jag att tycka. Men jag syftar dock inte på när den ena parten är 40 och den andra 55. Jag menar där den ena parten är närmare min ålder, runt 20, och den andra parten 35. Alla människor har individuella mål och önskningar om livets utformning. Att man är olika i ålder kan till och med vara intressant, för att man möts med olika erfarenheter att dela med sig av. Men för mig handlar det mer om skeenden i livet. Jag tänker att den unga funderar på att resa, studera, är osäker i vuxenlivet och vill kanske disponera tiden till att prova sina vingar. Den äldre kanske har stadgat sig mer. Jag tänker att det här finns ett maktperspektiv, den ena blir mer beroende av den andre. Det behöver inte vara så – men det kan ju. Om inte så är det en (högst subjektiv) upplevelse jag haft i tidigare förhållanden.

Ämnet är så intressant. Ska se om jag hittar några fler avhandlingar att läsa om det så ni kan få veta mer. Berätta gärna om ni vill läsa mer om det! En avhandling jag tipsar om för er genusintresserade är “Det kallas kärlek” av Carin Holmberg. På återseende xx

04/02-2018|4 kommentarer

DEN STORA CHURROS-GUIDEN

Churros är en bakelse av friterad deg från Spanien och Portugal. Finns det churros i Stockholm? Finns det BRA churros i Stockholm? Detta var frågor jag ställde mig efter ha kommit tillbaka från några veckor av att endast ätit churros i Madrid. Jag vet att ni churros-fantaster undrar samma sak. Så jag begav mig ut på gatorna och besökte fyra ställen i centrala Stockholm, för att till er rapportera det viktiga, vart de finns, vad de kostar, och hur krispiga de är. Häng med!

The Border – Burgers vs Burritos
Rutger Fuchsgatan 3
Pris: 55 spänn för ca 4-5 churros
Gömd bakom Ringvägen finns detta ställe på Rutger Fuchsgatan, ett stenkast från Ringen i Skanstull. Som ni ser ovan kan man även käka burgare på den här restaurangen, mycket fotovänliga sådana. Hursomhelst! Churrosmängd för priset, helt okej. Inte vansinnigt dyrt. De var sockrade, hade även kanel. Färska. Med fick man en tjock chokladkräm av något slag, som smakade helt okej men var lite för tjock (gick knappt att få upp något på churron). Extra plus för trevlig personal! Om du gillar churros som inte är för luftiga utan har en mer fyllig smak och tuggmotstånd är det här stället för dig.
Betyg: 8 av 10
The Churro House
Tegnérgatan 18
Pris: ca 70-90 spänn för ca 6-7 churros
The Churro House är ett nyöppnat ställe på Tegnérgatan, nära t-bana Rådmansgatan. Med nyöppnat menar jag nyöppnat – tror de öppnade nu under 2018 (i skrivande stund är det januari). Där finns det olika churros att välja på, och olika topping. Det finns mindre churros, churritos, med olika typer av chokladsås i (klart plus – enda stället på listan som erbjöd det). Det är väldigt fullt därinne, jag kom en helgeftermiddag – gör inte mitt misstag! Det var smockfullt och vi fick vänta 45 minuter. När churrosen väl kom var de inte helt färska, men fortfarande goda. Aningen tunna för min smak, hade uppskattat om de varit lite tjockare. Visserligen kan man välja storlek, jag valde mellanstora, men jag tycker alla churros ska vara lite tjocka. Det är ju inte brödpinnar. Det snålas inte med sockret på, det tyckte jag om. Lite hårda, men det kan bero på att de inte varit helt färska. Men de var goda! Gillar verkligen initiativet (uppenbarligen).
Betyg: 7,5 av 10
Dos Gringos
I “Teatern”, som är en foodcourt i Ringen på Götgatan 100 vid t-bana Skanstull. 
Pris: 45 spänn
Bli inte lurade av namnet! Det är ingen riktig teater, utan en foodcourt – alltså en samling av olika restauranger i en lokal där du och ditt sällskap kan välja mat från olika restauranger och sitta tillsammans. I Teatern kan du även jobba med laptop, borden är byggda så. Teatern är min absoluta favorit foodcourt i Stockholm! Tätt följd av Liljeholmens foodcourt och K25 på Kungsgatan. Dos Gringos är alltså en mexikansk restaurang inne i Teatern som säljer churros som efterrätt. Det här var det billigaste stället jag provade! Dock får man inte sådär jättemycket churros, ni ser ju på bilden. De är rätt korta också. Men det är inget problem för mig – så länge churros är tjocka och känns liksom, autentiska. Plus för att de var extremt färska. Min första reaktion var wow, riktigt varmt och gott. Man får även en chokladsås till som var god. Men churrosen… Nja. De är godare än de flesta bakverk såklart, det är churros. Men för mig smakade de på tok för oljigt, lite för luftiga och för lite bröd. Smälte i munnen innan man kände en riktig smak. De smakade liksom inte sött, kände ingen kanel eller ens socker på. De funkar, men vill du prova churros för första gången rekommenderar jag de andra ställena listade här.
Betyg: 6 av 10
Jafaris donuts
Drottninggatan 13A
Pris: 50-60 spänn
Jafaris donuts hade för det första en dekorativ churros-“staty” av plast framför, det ger jag ett stort plus för. Också kunde man välja topping, du kunde få churros med glass, nutella, etc. Mycket nice ställe att svänga förbi när man är sugen på snabba churros. Nu, för smaken. Varma och goda. Det jag skulle vilja klaga på är nog att om det förra stället hade för luftiga och oljiga churros var detta motsatsen. Så om du gillar churros med tuggmotstånd som smakar lite mer bröd så är det här platsen för mig. Jag gillar något slags mellanting och skulle önska att dessa churros var aningen sötare! De ska ju vara det. Men all in all, nice.
Betyg: 7 av 10
Hoppas ni gillade det här inlägget! På fettisdagen den 13/2 (tror jag) kommer nästa matguide, men då: om semlor! Jag ska ge mig ut och prova wrapssemlan, vaniljsemlan, nachosemlan, chokladsemlan, veganska semlor. Funderar också på att göra en “Stockholms bästa foodcourts” – inlägg, vad tror ni? Berätta gärna! Hörs imorgon. xx
24/01-2018|4 kommentarer