About Angela Larsson

Denna skribent har ännu inte fyllt i någon information.
So far Angela Larsson has created 14 blog entries.

Brooklyn, Bushwick, Williamsburg

Jag börjar sakta men säkert landa här hemma. Det är det lustiga med att resa: det känns som man rivs upp ur allting och man är liksom inte redo på att falla tillbaka om man är borta länge nog. Jag hade nästan glömt alla vardagliga sysslor, så jag gör dom som en liten robot: går till läkaren, går på arbetsintervjuer, köper böcker, går på föreläsningar, köper pizza (snabbaste sättet att laga middag), träffar kompisar, funderar över sommaren, går på långa promenader, planerar konserter, och så börjar hjulet om igen.

Så för mig har resan jag var på två delar: New York (där vi var typ en vecka), och Philadelphia/Elmer/Apple Farms där vi spenderade resterande tid på konferens. I New York bodde vi i Brooklyn, i en del av Brooklyn som heter Bushwick. Det är bara några minuter från Williamsburg och cirka kvarten in till Manhattan med L-train (tunnelbana). Tunnelbanan gnisslade och svängde som satan och vi satt på den i princip varje dag. Dom flesta dagar svängde vi i alla fall förbi Williamsburg, som är den mest hipstervänliga delen av de alla. Där fanns affärer som såg ut som små 70-tals discon (se bild nedan), boklådor där man kunde gratis hämta och lämna böcker, asmysiga restauranger som fyllde hela gator med bärs och liv, extremt mycket street-art i alla dess former, och en Dunkin Donuts i varje hörn.

^ Williamsburg.

I Bushwick fanns massa trendiga ställen – allt ifrån barer där man kunde få en slush-drink i en uppblåsbar flamingo till thai-ställen, caféer, små affärer där det bara talades spanska, och sådär svinmysiga hemtrevliga hus (se bild nedan). Vi bodde i just ett sånt, på källarvåningen. Jag sov på en bäddsoffa som var så kort (och då är jag inte långt över 1,50) att mina små fötter liksom vilade i luften. Men jag var så slut på energi varje dag att jag sov som en stock ändå. Det var skithäftigt att se New York och USA och hänga med nya människor men alla intryck tog verkligen ut mig, behövde dom där 8 timmarna sömn som syre.

I huset längst till höger i källarvåningen bodde vi. Det låter ju lite Fritzl att skriva källarvåning men den hade mysiga fönster och kändes inte som en källare!

Om en Bushwick var fett mysigt så skulle nog jag bo i Manhattan om jag åkte till NY en annan gång. Är fett bekväm av mig. Vill ha saker och ting nära. Dock var det superskönt att komma hem till tysta gator om kvällarna. För New York sover verkligen aldrig. Jämt ljud – och HÖGT! Blev till sist så van vid att säga “I’m sorry” för att jag sprang in i människor (helt ofrivilligt, I might add) på gatorna cirka 2 gånger i minuten. Trots att gatorna är så breda! Pulsen var på – på riktigt – och det känns häftigt att ha upplevt en riktig riktig storstad. Stockholm är ju inte i närheten. Ingen annan stad jag varit i är i närheten. Det får mig att tvivla på om jag någonsin skulle kunna bo i NY en längre tid. Det är skithäftigt – i perioder. När vi kom till konferensen som var liksom mitt ute på landet kunde jag andas på ett sätt jag inte hunnit den tidigare veckan.

En annan sak jag känner mig rejält ovan i efter resan är det här med att vara ensam. I New York var vi 5 personer som hängde non-stop, även om vi delade på oss då och då. I Elmer var det fullt av folk från hela världen hela tiden att prata med – och som pratade med mig. Jag delade sovsal med 8 pers som jag pratade med långt inpå småtimmarna (trots att vi sov i den “tysta” salen..), och nu är jag hemma och här är det tyst. Sån omställning!!! Ändå skönt att vara hemma. xx

 

2018-05-02T21:54:17+00:00 03/05-2018|2 Kommentarer

Jag är tillbaka – från USA

Hej! Här har det ekat tomt. Först var jag sjuk. Sedan förvirrad. Sen har jag varit i New York och Philadelphia och Elmer i USA – jag kom hem igår. Så nu sitter jag med massvis av bilder och massvis att berätta och en ekande tom blogg: så you guys can connect the dots, hehe (läs: kommer blogga massvis). Har som en sann krigare inte lyckats dra på mig massa jetlag, tack vare att inte sovit på planet (och inte heller ätit, det är en lång historia.. illamåendet var inte nådigt), men är ändå relativt förvirrad av bara känslan av att i förrgår befunnit mig på en annan kontinent och 6 timmar senare vara i Stockholm igen. Inte heller har jag hunnit riktigt processa resan – alla människor jag mött och deras historier, alla fina platser, och alla intryck. Så kanske lär jag göra det just här. Men först och främst: varför jag reste.

Bilderna är tagna på Brooklyn Bridge i New York.

Jag sitter i styrelsen för en organisation som heter Popkollo. Otroligt grym organisation som gör mycket gott, läs på deras webbsida HÄR. Popkollo är en medlemsorganisation i en annan organisation som heter Girls Rock Camp Alliance i vilken massvis av organisationer med samma verksamhet från hela världen är med – och varje år anordnas en konferens i Philadelphia där cirka 200 personer från dessa organisationer samlas, har workshops, föreläsningar, träffas och så vidare. Som nyvald i styrelsen funderade jag på om jag borde åka. Men så frågade jag en annan person som jobbat för organisationen, som sa att det vore ett fantastiskt intro till vad Popkollo och liknande organisationer faktiskt gör i världen. Så jag åkte – men jag inledde med att hänga i New York en vecka innan. Hann med Brooklyn (där vi bodde i och för sig), Manhattan, Central Park, Guggenheim, MoMa, Harlem, Staten Island, för att nämna lite. Det var min första gång i USA! Svinhäftigt. Är helt slukad av alla intryck och vill berätta alla detaljer. Så jag börjar med det i detalj imorgon, del för del. Idag ska jag iväg på bio. Missade första maj-tåget pga behövde ta igen mig och mådde lite sisådär imorse. Imorgon! Då ska ni få veta mer. Pözz xx

2018-05-01T16:25:25+00:00 01/05-2018|0 kommentarer

Torre Agbar

Dag 2 i Barcelona inledde vi på hotelltaket, vi satt och lapade lite sol och fotade omgivningarna. Vi bodde två minuter från Torre Agbar i Glories, som lyste i Barcelonas färger under nätterna och reflekterade solen under dagarna. Det är tornet ni ser i bakgrunden på bilderna. Vrålhungriga åkte vi bussen iväg till Brunch and Cake vid havet som skulle ha grym brunch.

Vi fick tipset av min kompis Louise, och vi gillade det! Däremot finns det flera Brunch and Cake i Barcelona, är ni ute efter bakelser – ät inte på den vid havet. Den har mest frulle/lunch/brulle. I alla fall. Jag tyckte det var superlyxigt med brunchen. Annat ni ser på bilderna, Bêstûns nya sneakers. Fina va? Sen hade vi en hel dag att bara slänga på vad vi kände för. Exakt min tanke med semestern också, att komma bort ifrån stressen av att ständigt hinna med saker. Såååå vi gick ut på stan.

Vi gick till olika marknader och köpte fruktsallader, satte oss på mysiga fik i bostadsområden där alla möjliga olika åldrar på människor samlades – familjer, seniorer, väldigt få turister (lite roligare så ändå, eller hur?). Så hängde vi i olika parker och gick på långa promenader. Jag köpte den röda (väldigt tjocka, I might add) tröjan ni ser på bild. Den var så tjock att jag slapp jacka!

Jag klippte frippan! Det var aningen svårt eftersom jag och frisören inte förstod varandra. Hennes engelska var dålig, min spanska var dålig. Men det gick faktiskt helt okej. Är rätt nöjd med att inte ha en enorm buske till hår längre. Kunna dra handen genom håret utan att det känns som tusen nålar sticker en igenom hårbotten. Här någonstans la jag ifrån mig kameran för dagen också! Hursomhelst käkade vi ute på tapasställe senare och jag fick ett enormt sug efter en ordentlig mojito. Så självsäkert satte vi oss på en fin bar och jag beställde en mojito och så drack jag upp den på cirka 5 minuter pga jäääävla “jag har aldrig”-leken. Och det var mycket mer alkohol i den än vad det brukar vara. Mådde så kasst! Sengångade mig till hotellrummet och satt där yr och kärleksfull. Don’t drink and play games kids. Don’t do it!

Up next – göttig mat jag käkade i Barca och varför det är roligare att storhandla i Barca. Kommer någon gång i veckan! Men ett nytt inlägg kommer här imorgon förstås. Puss, kram, skumbanan. xx

2018-03-13T20:59:03+00:00 12/03-2018|0 kommentarer

Det är alltid soligt i Barcelona

– Vet du, jag har bara ett seminarium på måndagen nästa vecka. Sen har jag en föreläsning på tisdagen. Jag funderar på att ta flyget till närmsta plusgrader efter det.

– Jag har bara ett seminarium på fredagen. Ska vi åka ihop?

Två timmar därefter sitter jag på en buss mot stan för introhelgen med Popkollo och bokar hotell medan Bêstûn köpte flygbiljetter hemifrån. 48h senare släpar jag min fullpackade tränings- (i det här fallet weekend) väska till seminariet för att ta första bästa flyg mot Barcelona El Prat.

Jag ÄLSKAR Barcelona. Jag var där 2016. Då åkte jag upp till Montserrat med först mysig tvärbana och på väg ner i en liten gul korg ner för ett berg (hur häftigt?!), hängde på olika marknader, badade i Barceloneta, drack massvis med Sangria och Mojitos, shoppade tills hela mitt väsen (läs: hela min PLÅNBOK) skrek av tomhet. Nu hade vi ju som sagt inte så många dagar där. Men vi hann med en del. Mest var det nice att bara hänga. Jag märkte hur kass min spanska blivit eftersom jag inte pratat så mycket, senaste gången jag verkligen låg i och gjorde det var i Alicante 2017. Så var lite ringrostig.

Allt är ju billigare i Barca. På tisdagen begav vi oss ut för frukost. Vi bodde på ett riktigt fint hotell i stadsdelen Glories, och det var.. riktigt fint. 5-stjärnigt. Inte på tok för dyrt heller. Grejen var att även så var hotellfrukosten. 180 papp per skalle och dag. Så vi skippade den. En promenad bort hittade vi ett mysigt gammalt katalanskt café där vi båda beställde varsin yoghurt med müsli och frukost. 20 pix. Sen råkade jag beställa två mackor, en med katalansk korv och en annan med någon slags skinka. Det blev något missförstånd i kassan! Men det var gott. Mittemot caféet låg gatumålningen ni ser på bilden, med suffragetterna på. Jag blev glatt överraskad. Det finns så mycket streetart i Barcelona. Mycket av det har en feministisk prägel.

Vi drog till stranden Barceloneta med spårvagnen. Men det var full-blown vindstorm (pun intended.. hehe) och det gick fan inte att sitta där en längre tid. Så vi satte oss på en uteservering. Men så blåste två bord bredvid oss omkull och glas gick sönder så vi drog in och käkade varsin paella. Det finns få saker jag verkligen inte förstår mig på med Bêstûn. Att han inte gillar paj. Att han ser det goda i alla mina människor han möter. Att han älskar villkorslöst (I don’t.). Men att han hatar skaldjur – I can’t! Han vägrar ens smaka skaldjur i någon form. “Det ser äckligt ut. Det bara gör det Angela”. Jag skulle kunna leva på bara skaldjur. Men mest skulle jag vilja leva på skaldjurspaella all year long. Om någon av er vet vart man kan hitta så pass bra paella som finns i Spanien/Katalonien här i Stockholm, let me know!

All in all – mycket bra dag. Jag behövde verkligen solstrålarna. Det var ju inte supervarmt, ni ser att jag har tröja och jacka på mig (i slutändan dumpade jag jackan och körde bara tröja all the way – vad gör ens jacka för nytta när den är tunn..), men solen var där! Det var det viktiga. Imorgon ska ni få reda på vad vi gjorde på onsdagen! Nu knackar det på ytterdörren, det är nog Bêstûn med blommor. Som jag tvingade honom att köpa för lägenheten blir så tom utan… På återseende fina ni. xx

2018-03-09T17:07:53+00:00 10/03-2018|1 kommentar

Varför den internationella kvinnodagen finns

Vissa tycker att det är löjligt att det finns en internationell dag bara för kvinnor. De vanligaste kritiska “frågorna” kring dagen går såhär:

  • Varför finns det inte en dag för män? Svar: Det gör det. Den är den 19:e november. Med all respekt kan det ju inte vara kvinnors fel att män inte propagerar lite starkare för “deras” dag.
  • Hur uppkom internationella kvinnodagen.. och när? Svar: Den uppkom 1910 av den feministiska socialistiska rörelsen, men mer specifikt av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Detta för att uppmärksamma ojämlikheter mot kvinnor.
  • Men nu, 100 år senare behövs väl inte en kvinnodag! Vi lever väl i ett jämställt samhälle?! Svar: Oh honey.. okej, sätt dig ner, ta ett djupt andetag och låt mig guida dig igenom Sverige, 2018.

^Bilden ovan är gjord av Catherine och Sarah Satrun och finns att köpa som print HÄR

Jag har tagit ansvaret för att sammanställa statistik och fakta om varför internationella kvinnodagen är högst relevant, även i Sverige, och även 2018: 

  • Varje år mördas omkring 13 kvinnor i Sverige – de mördas av män de har en relation med, eller män de haft en relation med. Det här innebär ungefär en kvinna per månad.
  • 97% av alla (anmälda) våldtäkter i Sverige begås av män som våldtar kvinnor.
  • Kvinnor tjänar fortfarande 14% mindre än män i snitt.
  • .. Det här beror ibland på att kvinnor som gör samma arbetsuppgifter som män får lägre lön just för att de är kvinnor, men oftast så har det att göra med att kvinnor jobbar i branscher som förskola, vård och omsorg, etc – där deras arbetsinsats om än livsviktig inte värderas lika högt som mäns jobb i “manliga” branscher.
  • Bara 23% av alla chefer i offentlig sektor är kvinnor. Resterande män. För börsföretag är siffran nere på 18%.
  • Kvinnor har sämre pensioner och drivs ofta genom stereotyper i samhället gå ner i tid på jobbet för att ta det övergripande ansvaret för barn och hem.
  • … genom att kvinnor tvingas ta så mycket ansvar, vilket de inte bara gör för sin egen familj utan även för sina makars föräldrar och familj, bränner de oftare ut sig. Statistik visar att en majoritet av de som bränner ut sig är kvinnor.
  • På grund av normer och föreställningar om vad manlighet och kvinnlighet innebär så tvingar vi in pojkar in i tankesätt som säger att de inte får uttrycka sina känslor för att de är män. Kvinnor tvingas begränsa sig själva och sin förmåga till förmån för andra människor – kvinnor tvingas vara omhändertagande, ta för sig mindre, tro sig vara sämre. Tjejer vågar inte klä sig hur som helst för risken av mäns våld mot dem är så alarmerande.

Men mitt i all den här hopplösheten man kan känna när man läser statistik får man inte glömma att det var människan som skapade det här samhället. Dess brister kan även människan förändra. Jag vill säga att det i Sverige ändå går åt rätt håll! Vi måste fira våra segrar men rikta blicken framåt. För varje flicka, kvinna, för att hon gör och allt hon är. Styrka till er allesammans! xx

Källor: Roks, SCB, JämO, Tjejjouren.se, NCK – Nationellt centrum för kvinnofrid

2018-03-13T20:59:13+00:00 08/03-2018|2 Kommentarer

Läsarfrågan: Vart skulle du vilja bo om du fick välja?

“Angela! Om du kunde bo vart du än ville i världen, vart skulle du vilja bo?”

Jag har funderat på det rätt länge. Jag skulle vara riktigt pepp på att bo ett halvår eller ett år i Nya Zeeland och plugga något kul eller jobba via datorn och resa runt landet under tiden jag är där. Rosie, min kompis från Nya Zeeland säger att det finns mycket att utforska där. Så har jag ju sett bilder. Alltid nära havet, aldrig riktigt riktigt kallt, underbar natur och trevliga människor. Jag hade kunnat rapportera om resan för någon tidning eller bara blogga om det.

^ Att köra runt här i Nya Zeeland hade ju inte varit helt pjåkigt om man säger så. 

… Jag hade även velat bo en sommar (om inte längre) på Island. I en stuga ute på landsbygden, lite utanför Reyjkavik. Det är så otroligt vackert på Island. Finns så mycket kul att göra. Jag gillar också att det är ett väldigt litet land. Det är så magiskt där! Längtar dit. Måste åka dit snart. Hade velat bo med Bêstûn och båda våra familjer i tre stugor och bara hängt tillsammans. Jag menar, kolla bilden nedan så vackert det är.

Jag hade inte heller bangat på ett år i Vancouver, Kanada heller. Se bilden nedan på Robson Street. När jag säger det här till folk brukar de bli chockade, de fattar inte varför man skulle vilja bo i en del av världen med ungefär samma klimat som Sverige. Också så vet de inte om allt kul man kan göra i Vancouver! Stanley Park, Lynn Canyon Suspension Bridge, Queen Elizabeth Park.. finns ju ett skäl till att den staden röstas fram som bland de absolut bästa att bo i.

Men med risk för att låta tråkig så vill jag inte bo under en längre period någon annanstans än i Sverige. Helst i Stockholm. Göteborg hade också fungerat ett tag, jag har ju mycket vänner och släkt där och gillar staden. Men Stockholm hörni. Det är min stad. Just nu hade jag velat köpa en lägenhet vid Gullmarsplan pga nära till innerstan och nära till kompisar, familj, etc. Eller i Skanstull, Liljeholmen, Vasastan. Det är nog mina favoritområden i stan.

På återseende! xx

2018-03-07T09:56:02+00:00 07/03-2018|0 kommentarer

Sex and the city – en… reflektion

Jag är inte mycket för att definiera eller sätta regler för vad som är feministiskt eller inte feministiskt. Således inte gällande serien Sex and the city – som gick på HBO i 6 säsonger under tidigt 2000-tal. Men efter att ha sett vartenda avsnitt samt båda filmerna behövde jag skriva om den. Böckerna som serien grundar sig på är skrivna av en kvinna. Det märks. Dom förskönar inte kvinnors verklighet utan porträtterar kvinnor som människor, till skillnad från annan media. På sätt och vis är det en feministisk ståndpunkt att visa självständiga kvinnor för miljoner tittare. Kvinnor som har sex, äter, lever ensamma, underhåller sig såsom dom behagar. Men en serie som sådan skulle kanske anses automatiskt feministisk eller på något sätt speciell för just 20 år sedan – idag finns det fler, bredare, olika porträtt av kvinnor. Idag har vi en slags feministisk stomme vi kan förhålla oss till och det är med den jag ska försöka analysera Sex and the city och dess karaktärer. Häng med!

disclaimer: Mängden Sex and the City material som finns därute är oändligt. Den här texten tolkar och lyfter vissa delar. Det är fullt möjligt att lyfta andra aspekter och scener av serien som jag inte lyft nedan och säga emot. Jag vänder mig inte emot det. Plz don’t kill me

Grejen med Sex and the city är att dess huvudkaraktärer känns som 4 delar av en och samma kvinna. En kvinna har mer eller mindre alla dessa sidor som målas fram, den neurotiska, den konservativa, den självständiga, den sexuella. Karaktärerna i SATC målas upp relativt ensida trots några utsvävande element – vi har Samantha, som är självständig och inte vill ha ett familjeliv. Hon äger sin egen PR-byrå och har massvis med sex med massvis av män. Hon är kvinnan vi alla vill locka fram i oss. Hon är inte obekväm i sig själv. Hon tar livet med en jävla klackspark, allra särskilt när hon drabbas av bröstcancer. Det finns få kvinnor därute som inte vill ha en Samantha i sitt liv, fastän Samanthas kan vara förbannat jobbiga. De är nämligen ärliga. De kommer inte försköna något för dig. Det är det de behövs för, men även det de föraktas för.

Så har vi Carrie (som jag önskar inte var, men är…), huvudpersonen i dramat. Carrie bär rollen av kreativt, självgott, neurotiskt kaos. Som ung vill många kvinnor vara Carrie. Jag ville vara Carrie. Carrie är spännande, lever ett intressant liv, har ett varmt leende och agerar som hon känner. Carrie bor i centrala New York och försörjer sig på att skriva en veckolig kolumn om sex, som då heter “Sex and the city” (ba-dum-tss). Redan här är det underligt. Vem har råd att hyra en lägenhet på Manhattan och köpa x antal skor för 3000 kronor (månatligen) på ETT frilansarvode per vecka? Carrie styrs av sina känslor – särskilt sina amorösa sådana. Hela hennes liv kretsar kring sex, vilket inte är fel, men med sex menar jag männen som tillkommer. Hon blir trampad av samma man genom varje säsong och varje film och motiverar att behandlas som en dörrmatta med “åh, kärlek”. Innan du säger något: jag får kritisera Carrie för hon är en fiktiv karaktär! Min kritik har bara börjat. Men vi måste vandra vidare till nästa karaktär.

Charlotte spelar rollen som den traditionella, konservativa, eleganta kvinnan. Det brister lite i min själ när hon går ut i världen och anser att kvinnors underläge gentemot män är givet. Hon är uppfostrad av en kuven men extremt välbärgad familj. Men hon är varm, härlig och har i många år arbetat med konst. Hon är intellektuell, ordentlig och tar ansvar. Häromdagen sa jag till min vän Anthonia att Charlotte var lik henne – varav hon först inte alls höll med (vilket är rimligt, då Anthonia är feminist och inte konservativ överhuvudtaget), men sen förklarade jag att det mer handlade om den självklara värmen och grace Charlotte utstrålar. Hon är inte en dålig människa – tvärtom tror jag att med annan uppfostran och lite mer världsvana hade hon varit någon jag velat vara vän med.

Sist men definitivt inte minst – mitt ljus i mörkret, Miranda. Miranda spelar en kvinna som är självständig, aningen kall, osäker, men som ändå står upp för sig själv. Hon problematiserar och äventyrar de patriarkala ramar kvinnorna befinner sig och verkar i. Hon arbetar som advokat i mansdominerade byråer. När Carrie styrs av sina absoluta känslor styrs Miranda tvärtom av sina tankar. Där Samantha osar ett högt självförtroende är Miranda blyg. Hon anser sig inte sexig på samma sätt som de övriga. Hon har inte samma noggrannhet, grace och stil. Det hör till hennes identitet att hon är intelligent istället. Hon har rött hår och det passar så bra in på hennes karaktär – hon står ut i gruppen. Hon är själva definitionen på crazy cat lady (fram tills att hon chockartat gifter sig och får barn) tills de sista säsongerna då hela hennes liv oväntat förändras. Hursomhelst, nu har du fått lite kött på benen om karaktärerna!

Missförstå mig inte – jag älskar serien. Uppenbarligen. Jag käkar alla New York baserade serier som om de vore italienskt lantbröd: Vänner, Seinfeld, The Nanny, you name it. Jag älskar modet, tempot och berättelserna i Sex and the city. Systerskapet, miljöerna och mognaden. Det som genuint stör mig är karaktärerna. Mot slutet av serien så förändras varenda en och det sker någon form av process där de “växer upp” – Charlotte blir kär i en man hon inte alls finner attraktiv, hon till och med konverterar till judendom – alltså förändrar hennes syn på det perfekta äktenskapet. Miranda blir av misstag gravid och flyttar ut till en förort samt gifter sig. Samantha stadgar sig med en man. Carrie är väl den som trampar i samma kvicksand – till sist inser hennes stora kärlek “Mr Big” att hon slutligen, efter alla de år de pendlat fram och tillbaka i förhållanden, är “den rätta”. Men någonstans är jag ändå inte.. mätt. Jag förklarar varför lite längre ned.

I säsong 3 säger äntligen Carries vänner det hon behöver höra: “du behöver gå i terapi”. För det är just det Carrie behöver. Hon dras till män som vill henne illa. När hon väl hittar en man, Aiden, som inte spelar några spel utan är helt där för henne, öppen och vill stadga sig med henne – dras hon sig istället till sitt ex som behandlar henne illa, “Big”. Hon lever i ens slags illusion om att livet måste göra ont för att vara värdefullt. Det behöver finnas en jakt, en spänning, en impulsivitet. Det här är inget fel eller farligt, men man undrar ju. Hur mår hon egentligen? Varför kan hon inte ens slappna av när hon har det där stabila förhållandet hon så länge längtat efter?

Carrie behöver så mycket från sitt livs kärlek, “Mr Big” och det är någonstans där deras förhållanden ständigt faller isär. Han har problem med att binda sig, hon behöver en slags bekräftelse han inte tillgodoser. Efter att ha dejtat ett par månader ska paret på långsemester i Karibien. Carrie behöver (när de står vid taxin redo att åka dessutom) höra honom säga att hon är den enda för honom. Efter några månader av dejtande! När scenen utspelar sig låter allt så logiskt, med Carries trygga berättarröst i bakgrunden, men det är ju för att vi ser hela händelsen från hennes dysfunktionella synvinkel. Vid ett annat tillfälle då de startat ett förhållande ramlar Carrie in i Mr Big’s mamma på stan och påminns om att ja juste, hon finns ju och därav måste Carrie få träffa henne. Fastän hennes pojkvän inte vill det. Hon tvingar sig på dom och spionerar. Kan inte acceptera att saker får ta sin tid. Begär att få binda sig snabbt med någon som inte verkar vilja eller vara redo.

I förhållanden med andra män letar hon brister så pass mycket att hon försöker dyrka upp ett kassaskåp hemma hos en kille hon träffat i någon vecka, så fort han lämnar lägenheten. Men det som kanske gör ondast i mig är att hon blir sårad och förödmjukad av den stora kärleken “Mr Big” gång på gång – men hon fortsätter rusa tillbaka i hans armar. Samtidigt ser unga tjejer den här serien och tänker – JA precis, det är så man ska vara. Nej! Du behöver inte vara artig mot en man som pissat på ditt värde. Du är värd bättre!

Jag tänker: kanske hade Carrie haft vänner som verkligen konfronterat henne om hon fanns idag. Men så tänker jag igen på en norsk nutida motsvarighet för yngre kvinnor – Skam. Om än bättre så kretsar även dessa kvinnors liv kring männen de faller för. De här männen är inte heller änglar. Vid ett tillfälle är Noora osäker på om Williams storebror våldtagit henne eller inte och William reagerar även han i affekt och vägrar prata med henne. När han bestämmer sig för att fult lämna henne för London så bönar hon om att han ska stanna hos henne.

Jag antar väl bara att jag önskar mig mer. Är det för mycket att önska sig ett Sex and the city där Samantha skulle kunna få vara en karaktär som aldrig säger att det är okej att låta maktfulla män sexuellt trakassera en för att gå högre i karriären? Ett Sex and the city där hela Charlottes väsen inte behövde kretsa kring att gifta sig och skaffa barn – där hon inte heller behövde söka fel i sig själv när det här inte blev verklighet? Ett Sex and the city där Miranda säger till männen som dissar henne för att hon är för framgångsrik att dra åt helvete? Och slutligen.. ett Sex and the city där man talade om Carries psykiska mående?

Det retar mig! Vi som tittar vandrar runt i någon slags illusion om att Carrie mår bra. Men det gör hon ju inte. Inte för att hon mår dåligt stundtals, utan hon mår ju aldrig bra. Hon längtar efter att må dåligt. Hon är med män som får henne att må dåligt. Hon är smal och vältränad men pratar om hennes kropp som konstant oduglig. Hon är ju inte modell upprepar hon gång på gång. När hennes stora kärlek säger att han tröttnar på vackra kvinnor och istället vill ha någon som får honom att skratta – antyder då henne – varför säger hon inte “är jag inte vacker också?”. Varför går hon med på föreställningen om att hon är mindre vacker än modeller? Hela skälet till att hon blir förälskad i den här mannen är ju hans framgång, rikedom. Brudarna i Sex and the city dejtar män som förolämpar dem, hotas av deras framgång, som varit otrogna mot dem och med dem – men vägrar att dejta män utan status, under dem i klasshierarkin. Det finns några få undantag. Men det märks, framgång är attraktivt. Det är ett kriterie man inte kommer ifrån. And I couldn’t help but wonder – vad har en serie som sänder dessa budskap gjort för kvinnor världen över? Är det här vad unga kvinnor måste förhålla sig till?

Samtidigt är Sex and the city också en berättelse om systerskap, om att utvecklas som människa, om dom pustar av luft vi får när Carrie faktiskt är självständig, sann mot sig själv och fantastisk. Jag har bara blivit dränkt av all “Big” smörja och behövda lufta mina tankar.

Berätta gärna vad du tyckte om denna text! Jag var extra hård med flit, jag vet att det inte är såhär svart och vitt. Kritisera mig gärna i kommentarsfältet, jag lovar att svara. På återseende imorgon, raringar xx

2018-02-22T23:33:37+00:00 23/02-2018|10 Kommentarer

Gör konst av kritor på canvas – oljekritor

Jag har länge varit sugen på att göra en tavla av att smälta kritor på en canvas. Det hade alltid verkat så simpelt när jag läst om det, man behövde bara en limpistol för att fästa kritorna på canvas och sen en hårtork för att smälta kritorna så de vackert faller ned på canvas. Idag provade jag att göra det här. I bilden nedan ser ni resultatet och en guide på hur man gör. 🙂

Du behöver:

  • En blank canvas.

Går att hitta på exempelvis Clas Ohlson. Valfri storlek. Första gången du gör det kan det vara lite knepigt så jag skulle rekommendera en relativt liten canvas.

  • Limpistol
  • Kritor.

I det här fallet olja, det ger det mer tjocka flödet ni ser ovan. Jag ska skriva om vaxkritor senare.

  • En hårtork.

Bra om det har munstycke. Men går utan – jag gjorde utan. 

GLÖM INTE att täcka golvet/bordet med använda tidningar! Det blir väldigt kladdigt och kritorna drar iväg överallt samt fastnar, så täck täck täck!

Kritorna! Man behöver inte ta av pappret som jag gjort, det blir nog faktiskt lättare att limma fast kritorna på canvas då, men svårt när kritorna smälter då pappret går in i kritorna när man har oljekritor. Här köpte jag oljekritor, men det går lika bra med vax. Av det jag sett så blir vax liksom tunnare stråk av färg på tavlan, medan oljan gör tjocka nästan klumpar. Jag gillar det och ville prova just det. Ska ju prova med vax, ni får se då 🙂

Limma fast kritorna på canvas med limpistolen. OBS: Lite svårare att limma fast olje än vaxkritor, särskilt utan papper. Men det går om man är försiktig, pillig, inte trycker fast så hårt och har tålamod.

Nästa steg är att föna! Här kan du egentligen go loco och göra lite som du vill. Oljekritor tar lite tid att bli varma och smälta, så jag ägnade lite tid åt att bara hålla fönen ovanför och smälta. Sen är det bra att hålla tavlan upprätt medan man fönar och föna nedåt så färgen rullar nedåt. Sen så bara kör du som du vill!

Mitt resultat!! Det häftiga är att resultatet blir helt som man själv önskar så länge man fönar som man önskar. Blev fett nöjd med det här – men är taggad på att prova vaxkritor. Också prova på större canvas. Så snart får ni se hur även det ser ut. 😉 Nu ska jag laga oumph – för tredje dagen i rad, har fått fett dille på det – göra mig i ordning och gå ut och fika i solen. HÄRLIGT! Ses i eftermiddag eller imorgon. xx

2018-02-20T11:48:40+00:00 21/02-2018|0 kommentarer

Bildbonanza från 2017

Hann fota en hel del under 2017. På tok för lite ändå, jag vill ju fota mycket mer. Svårt när solen verkar ha glömt av Sverige, så i väntan på den kommer här ett uppslag av mina mysiga bilder från 2017. ♥

 

2018-02-02T01:19:15+00:00 02/02-2018|0 kommentarer