About Angela Larsson

Denna skribent har ännu inte fyllt i någon information.
So far Angela Larsson has created 77 blog entries.

Brooklyn, Bushwick, Williamsburg

Jag börjar sakta men säkert landa här hemma. Det är det lustiga med att resa: det känns som man rivs upp ur allting och man är liksom inte redo på att falla tillbaka om man är borta länge nog. Jag hade nästan glömt alla vardagliga sysslor, så jag gör dom som en liten robot: går till läkaren, går på arbetsintervjuer, köper böcker, går på föreläsningar, köper pizza (snabbaste sättet att laga middag), träffar kompisar, funderar över sommaren, går på långa promenader, planerar konserter, och så börjar hjulet om igen.

Så för mig har resan jag var på två delar: New York (där vi var typ en vecka), och Philadelphia/Elmer/Apple Farms där vi spenderade resterande tid på konferens. I New York bodde vi i Brooklyn, i en del av Brooklyn som heter Bushwick. Det är bara några minuter från Williamsburg och cirka kvarten in till Manhattan med L-train (tunnelbana). Tunnelbanan gnisslade och svängde som satan och vi satt på den i princip varje dag. Dom flesta dagar svängde vi i alla fall förbi Williamsburg, som är den mest hipstervänliga delen av de alla. Där fanns affärer som såg ut som små 70-tals discon (se bild nedan), boklådor där man kunde gratis hämta och lämna böcker, asmysiga restauranger som fyllde hela gator med bärs och liv, extremt mycket street-art i alla dess former, och en Dunkin Donuts i varje hörn.

^ Williamsburg.

I Bushwick fanns massa trendiga ställen – allt ifrån barer där man kunde få en slush-drink i en uppblåsbar flamingo till thai-ställen, caféer, små affärer där det bara talades spanska, och sådär svinmysiga hemtrevliga hus (se bild nedan). Vi bodde i just ett sånt, på källarvåningen. Jag sov på en bäddsoffa som var så kort (och då är jag inte långt över 1,50) att mina små fötter liksom vilade i luften. Men jag var så slut på energi varje dag att jag sov som en stock ändå. Det var skithäftigt att se New York och USA och hänga med nya människor men alla intryck tog verkligen ut mig, behövde dom där 8 timmarna sömn som syre.

I huset längst till höger i källarvåningen bodde vi. Det låter ju lite Fritzl att skriva källarvåning men den hade mysiga fönster och kändes inte som en källare!

Om en Bushwick var fett mysigt så skulle nog jag bo i Manhattan om jag åkte till NY en annan gång. Är fett bekväm av mig. Vill ha saker och ting nära. Dock var det superskönt att komma hem till tysta gator om kvällarna. För New York sover verkligen aldrig. Jämt ljud – och HÖGT! Blev till sist så van vid att säga “I’m sorry” för att jag sprang in i människor (helt ofrivilligt, I might add) på gatorna cirka 2 gånger i minuten. Trots att gatorna är så breda! Pulsen var på – på riktigt – och det känns häftigt att ha upplevt en riktig riktig storstad. Stockholm är ju inte i närheten. Ingen annan stad jag varit i är i närheten. Det får mig att tvivla på om jag någonsin skulle kunna bo i NY en längre tid. Det är skithäftigt – i perioder. När vi kom till konferensen som var liksom mitt ute på landet kunde jag andas på ett sätt jag inte hunnit den tidigare veckan.

En annan sak jag känner mig rejält ovan i efter resan är det här med att vara ensam. I New York var vi 5 personer som hängde non-stop, även om vi delade på oss då och då. I Elmer var det fullt av folk från hela världen hela tiden att prata med – och som pratade med mig. Jag delade sovsal med 8 pers som jag pratade med långt inpå småtimmarna (trots att vi sov i den “tysta” salen..), och nu är jag hemma och här är det tyst. Sån omställning!!! Ändå skönt att vara hemma. xx

 

2018-05-02T21:54:17+00:00 03/05-2018|2 Kommentarer

Jag är tillbaka – från USA

Hej! Här har det ekat tomt. Först var jag sjuk. Sedan förvirrad. Sen har jag varit i New York och Philadelphia och Elmer i USA – jag kom hem igår. Så nu sitter jag med massvis av bilder och massvis att berätta och en ekande tom blogg: så you guys can connect the dots, hehe (läs: kommer blogga massvis). Har som en sann krigare inte lyckats dra på mig massa jetlag, tack vare att inte sovit på planet (och inte heller ätit, det är en lång historia.. illamåendet var inte nådigt), men är ändå relativt förvirrad av bara känslan av att i förrgår befunnit mig på en annan kontinent och 6 timmar senare vara i Stockholm igen. Inte heller har jag hunnit riktigt processa resan – alla människor jag mött och deras historier, alla fina platser, och alla intryck. Så kanske lär jag göra det just här. Men först och främst: varför jag reste.

Bilderna är tagna på Brooklyn Bridge i New York.

Jag sitter i styrelsen för en organisation som heter Popkollo. Otroligt grym organisation som gör mycket gott, läs på deras webbsida HÄR. Popkollo är en medlemsorganisation i en annan organisation som heter Girls Rock Camp Alliance i vilken massvis av organisationer med samma verksamhet från hela världen är med – och varje år anordnas en konferens i Philadelphia där cirka 200 personer från dessa organisationer samlas, har workshops, föreläsningar, träffas och så vidare. Som nyvald i styrelsen funderade jag på om jag borde åka. Men så frågade jag en annan person som jobbat för organisationen, som sa att det vore ett fantastiskt intro till vad Popkollo och liknande organisationer faktiskt gör i världen. Så jag åkte – men jag inledde med att hänga i New York en vecka innan. Hann med Brooklyn (där vi bodde i och för sig), Manhattan, Central Park, Guggenheim, MoMa, Harlem, Staten Island, för att nämna lite. Det var min första gång i USA! Svinhäftigt. Är helt slukad av alla intryck och vill berätta alla detaljer. Så jag börjar med det i detalj imorgon, del för del. Idag ska jag iväg på bio. Missade första maj-tåget pga behövde ta igen mig och mådde lite sisådär imorse. Imorgon! Då ska ni få veta mer. Pözz xx

2018-05-01T16:25:25+00:00 01/05-2018|0 kommentarer

Ett nytt avsnitt av “Vad Vet Ni Om Livet Egentligen”!

En bild från i höstas när jag och Julia var på utebio i Rålis. Längtar efter mer värme!

Det är SÖNDAG! Min nya favoritdag för att det är ännu ett avsnitt av “Vad Vet Ni Om Livet Egentligen” ute NU på SoundCloud, Acast och iTunes!! Det här avsnittet hade vi också vår första gäst och vi pratade allt ifrån mensvärk och graviditet till livsillusioner på sociala medier!!! Hur peppigt?! Ni kan hitta podden här:

📢VI FINNS 📢
På Acast: https://www.acast.com/vadvetniomlivetegentligen
På iTunes: https://itunes.apple.com/…/vad-vet-ni-om-live…/id1365021613…
På: SoundCloud: https://soundcloud.com/vvnole

xx

2018-04-15T15:24:21+00:00 15/04-2018|0 kommentarer

Saker jag önskar att jag hade vetat när jag var 15

Åh. Kan man ömma för sig själv? Jag ser fotot på femtonåriga Angela till vänster och mitt hjärta bara skriker. Jag brukar gå runt och tro att jag tänker och känner som jag gjorde när jag var tonåring. Att om bara livsglädjen är lika stor är allting annat det. Att jag egentligen vill läsa vad jag kommer säga om mig själv som 31-åring som ser tillbaka på idag. Men så ser jag foton på mig själv, såsom det ovan och funderar på vad som hänt sedan dess. Jag har blivit vuxen. En så skrämmande tanke. En vuxen kvinna som valsar runt på högskolan, har sin egna lägenhet, överlevt avgrundsdjup smärta och vuxit ifrån det, som har realistiska mål och drömmar och någon halvdan plan till att faktiskt nå dom. Men som, precis som då, verkligen inte vill ha kids. Jag tänker på allting jag fått lära mig de här åren och som jag vill dela med mig – till er!

  • Negligera ALDRIG dina kompisar för en snubbe. Det här är livets ekvation för oss som dejtar män: Kompisar > Snubbar. Snubbar kommer och går. Vänner består. Om dom inte skapat en destruktiv relation med dig i vilken du mår dåligt. Then YOU LEAVE IMMEDIATELY
  • Sluta tro att du måste bevisa dig själv hela tiden. Det finns ingen prestige att upprätthålla. Man väljer inte vilka som tycker om en och inte. Man är sig själv och sen får de bestämma sig helt enkelt. Det bor miljarder människor på jorden. Det är inte hela världen om några stör sig på dig.
  • Avsluta inte kompisrelationer bara för att du bråkar med någon. Generellt är det bra att inte ta allting på så stort allvar. Man behöver inte vara så dramatisk. Fem sekunder och andas och släpp det. Några gånger max – det finns nämligen en fin linje mellan att bli utnyttjad av personer som kallar sig kompisar, och personer som (precis som du) gör några misstag ibland.
  • Du vet inte allt så låtsas inte som om du gör det. Men det du vet, det vet du. Skäms aldrig för det. Kvinnor bedöms alltid hårdare när de vågar stå upp för att de vågar uttrycka vad de vet. Du kan inte bestämma över andras intryck om dig. Oavsett vad Goffman sa (hej sociologi-peeps, ni fattar vad jag menar).
  • Andra kvinnor är inte deltagare i en tävling mellan dig och dem. Fira andra kvinnors vinster. Inspireras, inse att andras segrar inte är dina förluster. Det ger en starkare ryggrad att glädjas åt andra än att tappa ansiktet varje gång någon annan väljs före dig.
  • Sluta kämpa emot Håkan, Bieber, Miley Cyrus, alla dom. Du kommer att lyssna på mainstream-musik, du kommer att älska det, det är så, om du bara börjar nu får du ju fler år av fantastisk musik för dig.
  • Du kommer behöva vara arg på allt och alla i några år för att bearbeta allt som varit orättvist för dig. Men du behöver inte bränna broar. Du behöver inte skrika högst av alla. Du vinner inte bara för att du är mest arg.
  • Gå med i facket så fort du börjar jobba!
  • xx

2018-04-15T15:38:19+00:00 14/04-2018|1 kommentar

Mina bästa tips inför högskoleprovet

Your girl skriver högskoleprovet för fjärde gången imorgon! Jag höjde mig 0,3 procentenheter från andra och tredje gången jag skrev. Och nu hoppas jag att höja mig lite till. Jag pluggar ju redan så jag skriver mest för att utmana mig själv och för att det är bra om jag skulle välja att byta utbildning. Men för dig som inte skrivit förut eller bara dig som är sugen på lite tips, här kommer mina bästa! 

Innan provet:

  • Helst ska du ju öva en hel del innan högskoleprovet. Man kan öva genom en tjänst man köper (exempelvis hpguiden eller allakando) men man kan också använda sig av gratisappar som Högskoleprovet eller gamla prov som man hittar på studera.nu. Men inte alla som har tid för det. Jag skulle rekommendera att man tar i alla fall en timme och tittar på gamla prov för att förstå hur de är uppbyggda i förväg.
  • Sov rejält! A och O. Kan vara göttigt att ta en rejäl promenad dagen innan också, lite träning är nice.
  • Förbered en matlåda/lunchplan. Du vill inte gå runt hungrig. Gärna någon banan som du kan käka i rasterna.
  • Ta med penna, linjal, sudd etc.
  • Jag har arbetat som skribent och blev underkänd gång efter gång i matten i gymnasiet. Jag tycker ändå att mattedelen är relativt mycket lättare än språkdelen. Läsförståelsen kan tolkas olika, uträkningar är mer logiska på så vis. Kolla grunderna för att få några säkra poäng där, potensregler, konjugatregler, ekvationer etc.
  • Ta med en klocka!

Under provet:

  • Fem djupa andetag och lugn. Fastnar du vid en uppgift, spara och fortsätt till nästa.
  • Ta uppgifterna du kan bäst först för att ha mer tid till de svåra.
  • Ha koll på framsidan av provet där det står tidsanvisningar för hur länge du ska sitta med varje del.
  • Minns att i NOG i mattedelen ska du inte räkna ut talen utan bara se OM du kan göra det! Det här kommer att spara dig mycket tid. Lätt att glömma bort när man är stressad.
  • Chansa hellre än att inte svara alls. Chansen är ju 25% att du faktiskt får rätt ändå. xx

2018-04-13T15:59:23+00:00 13/04-2018|0 kommentarer

Mars 2018

Kanske är det jag som flyr ifrån mina ansvarsområden idag (områden? Det är fucking ETT. Plugga högskoleprov.) men jag känner för att dela lite bilder från mars. På många sätt var mars en bra månad. Jag var i Barcelona, jag åt ute på fina middagar, jag och Julia startade podden, jag åt mycket pizza, jag började med p-piller (det var inte lika rolig som det andra), och sånt. Enjoy xx

2018-04-12T13:45:00+00:00 12/04-2018|0 kommentarer

Att skriva om hemska saker

Jag har relativt lätt för att skriva. Särskilt deskriptivt. Ge mig uppgiften att skriva om hur våren känns och jag kan ingående beskriva hur huden smälter varje gång man öppnar fönstret på söndagsmorgonen. Eller ta med mig till Barcelona och jag kan i detalj skriva om vinden, maten, vattnet, människorna.

Men det är svårare att skriva om ett förlopp som inte har en början och slut. Som gör ont. I och för sig är smärta en katalysator som skapar de bästa orden. Men texten jag delade mig igår är evig. Min vän kommer alltid att vara död. Jag kommer länge till vara kvar här och fundera och jag är en annan människa till resultat av det. Jag har delat upp mitt liv i innan det hände och efter, för jag är inte samma person längre. Det finns ingen värdering att lägga i det, jag är varken bättre eller sämre. Lite mer bitter, men också mer livsglad. När jag vill göra något gör jag det för jag vet att vår tid här är begränsad. Det är något man alltid säger, men skillnaden med mig för fyra år sedan och mig idag är att jag känner det i kroppen på vis. Och så har jag mer dödsångest. Bodil Malmsten sa att hon inte var rädd för döden. Hon benämnde den “den stora hemligheten”. Jag kan se den på samma vis – döden är smärtfri och snabb. Tänk att få veta vad som händer efter det här! Frågor det inte finns svar på. Men det är fortfarande en obehaglig tanke. Kanske var döden lite lättare för Bodil för att hon visste att hennes ord ramlar kvar här i böckerna för evig framtid. Så tidlös poesi. Kanske blir det lättare för oss alla när vi känner att vi bidragit med något ändlöst. Jag vet inte.

Något jag däremot tar med mig ifrån igår att folk, precis som förut, gillar att läsa det jag skriver. Och jag älskar ju att skriva. Så kanske jag ska bli bättre på att dela med mig av det. xx

2018-04-11T09:20:42+00:00 11/04-2018|0 kommentarer

Jag skrev en text jag ville dela med er

Jag grävde upp en gammal text jag skrev förra sommaren om en vän som gått bort. Jag tänkte dela den med er! Tills dess.. xx

Jag står vid ett öppet landskap i Hälsingland
Vill minnas att det är här någonstans du var född
När du var barn kanske du skrek dina första vårskrik här
Kanske du sprang här med dina pigga ben, cyklade på din första trehjuling, delade din första kyss
Små små maskrosor slår ut som ett svall över sommarängen
Av jord är du kommen, av jord ska du åter varda
Men var du verkligen utav jord
Jag vill minnas att du är den extra millimetern i mitt leende, ett extra skutt i varje steg, en pinne i min ryggrad för att säkerställa att den alltid var rak. Alltid ärlig, alltid hederlig
Ingen kan tvivla på att det röda, trötta, i dina ögon var en spegel till den sanna äran
Kan människan någonsin förminskas till en liten plätt jord?
Om någon kan är det inte du
Under mina trötta jympaskor skriker du ditt sista vårskrik
Jag funderar mycket på det


Om det gjorde ont. Gör en snara ont? Och vad bestod den av?
Var det du som – tog – ditt liv eller var det vi?
Var det en hel värld som medvetet kröp in bakom ditt skinn för att marinera tills du var svart av sorg?
Hur känns det att bli uppäten av sitt eget hjärta?
För länge sedan, när jag fortfarande kunde känna värmen från dina andetag när du kunde tala
Sa du att ibland behöver du och din kamp få vara ifred. Andas.
Och jag respekterade. Jag bara respekterade och respekterade

Så en dag var du för evigt ifred

Och jag ska för evigt tvinga mig själv att förlåta mig själv för allt jag kunde ha sagt – allt jag kunde ha gjort
Jag lovar att inte respektera mer. Jag lovar att skrika på gator och torg för att se till att ingen någonsin vilar självmant under jorden innan sin 20-årsdag
Man ska få vara den man är
I Stockholm, i Paris (du älskade Paris – och alla du älskade i Paris), i Hälsingland
På alla torg
Och alla sommarängar

 

2018-04-10T23:08:07+00:00 10/04-2018|4 Kommentarer

Vår podcast = överallt!

Ni har väl inte missat att jag och Julia har startat en podd ihop? Kort och gott: jag och Julle har känt varandra sen vi möttes i första klass. I vår blir det alltså år 17! Vi ses i princip varje vecka och diskuterar, filosoferar, pratar skit. För några veckor sedan taggade hon mig i en meme på Facebook där två basketspelare guidar varandra passionerat, och högst upp stod det “när jag och mina vänner guidar varandra genom livet trots att vi alla inte vet någonting”. Kanske är det rätt symboliskt gällande mig och Julia. Visst, vi är normalbegåvade, kloka, personer som är framåt. Men som samtidigt lär sig att flytta hemifrån, hitta rätt utbildning, försöka hitta någon att bli kär i. Så vår podd heter “Vad Vet Ni Om Livet Egentligen” och igår spelade vi in avsnitt 4. Det första avsnittet handlade om vilka vi är och förväntningar, det andra handlade om otrohet, det tredje om personlighetstest och nu det fjärde kommer att handla om *trumvirvel* dom värsta dumpningarna vi fått utstå. Jag tror det kommer bli det bästa avsnittet någonsin, just för att jag blir så förbannad och Julia blir extremt ärlig.

Förra veckan blev vi godkända för iTunes, skaffade SoundCloud och la till oss på Acast. Så nu kan ni hitta oss överallt! Det kommer nya avsnitt varje söndag:

Acast: https://www.acast.com/vadvetniomlivetegentligen
iTunes: https://itunes.apple.com/…/vad-vet-ni-om-live…/id1365021613…
På: SoundCloud: https://soundcloud.com/vvnole

xx

2018-04-04T08:58:04+00:00 04/04-2018|0 kommentarer

Det är så viktigt att lära sig att äta ensam

När jag jobbade på förskola brukade jag under mina raster gå över gatan till närmsta café och sitta där för mig själv. Dricka en kopp kaffe, titta på en bra serie via mobilen. Kanske läsa något. Jag gillade verkligen att få tid för mig själv, samtidigt som det kunde vara lite småjobbigt att känna sig ensam. Ju oftare jag gjorde det desto lättare blev det.

Så gick det ett par år. Och dom senaste veckorna slog det mig: jag äter aldrig lunch själv. Det handlar inte om att jag har människor runt om mig under lunchtid, utan jag söker aktivt upp vänner att äta med, även om det är obekvämt för mig. Hemma går det bra – men jag äter aldrig offentligt själv. Det är ju en liten skitsak och inget jag lider av egentligen, men jag tror hårt på att vara självständig. Vissa människor jag känner vill hitta på massvis av kul grejer, de vill resa, gå på museum, verkligen göra något av dagen. Men när ingen har tid för dem så blir de besvikna och gör inte det de ville. Det är så synd! Samtliga är kvinnor. Inte för att det säger något, men så fort jag är på Arlanda ser jag män i övre medelåldern som reser själva. Under vardagarna kryllar det av dem! Jag vet inte vart de ska, om de är på väg i jobb eller för nöje. Men jag finner mig själv sitta och studera hur avslappnade de verkar vara. Så oberörda av det faktum att de är själva. Just så vill jag vara. Snart ska jag ju bege mig till New York utan någon jag känner (visserligen med människor jag ska träffa och planera med innan och så vidare) men jag kan där inte räkna med att ha någon att umgås med. Jag vill inte heller begränsas av vad andra ska och vill göra. Sen är det värt att tillägga att det är annorlunda att tvingas vara ensam och att välja att vara ensam. Har man aldrig någon att umgås med är det en helt annan sak. Nu pratar jag bara om att kunna vara självständig.

Steg 1 i det är såklart att käka lunch själv. Så jag har gått till några olika restauranger nära campus och käkat lunch. Första gången fick jag ångest. Lite malande oro i magen sådär.. Jag hade en tuff dag generellt. Men så lyssnade jag på några kvinnor (som pratade extremt högt, hur skulle jag inte ha lyssnat) som pratade om jobbiga snubbar på deras arbetsplatser. Och så åt jag min äppelpaj och bara slappnade av. Andra gången jag åt lunch själv så var jag så avslappnad. Det är så skönt att inte behöva förhålla sig till någon annan eller ens konversera. Bara vara. Jag hittade en fönsterplats och tittade ut över alla stressade studenter och drack mineralvatten som kittlade ner i halsen.

Sammanfattningsvis: är du som jag och behöver konstant sällskap – försök lära dig att vara själv! Mitt nästa steg är att gå på en restaurang i stan själv. Och sen gå på bio ensam! Allt inför det stora testet: att åka över Atlanten ensam. xx

2018-04-02T20:47:20+00:00 03/04-2018|0 kommentarer