För lite mer än ett år sedan bestämde jag mig för att äntligen göra slag i saken och ta det där halvåret till att skriva som jag längtat efter så länge. Jag hade såväl en stundande uppsats som väntat i flera år och jag hade samtidigt ett stort behov av att sakta ner. (LÄNK till uppsatsen!)

När jag bestämde mig för att ta tjänstledigt och skriva uppsats var jag inne på mitt femte år som ledare. Det hade varit fem intensiva år där jag gett mitt yttersta i hoppet på att vara ledaren jag tycker att alla förtjänar. Ett omöjligt uppdrag, fick jag lära mig. Nu satt jag på massa praktisk kunskap men jag längtade efter att genom akademin få svar på frågor som uppstått i mig under tidens gång. 

Jag var förbluffad över att synen på ledarskap ofta var så binär. Ledare sågs som antingen känslostyrda eller rationella. Samtidigt hade jag kvitton från många sociologiska, psykologiska och medicinska studier som visade att förnuft och känsla inte var två separata öar. De samagerar!

Min tes om ledarskapet var just det: jag är en sämre ledare när jag låtsas som att jag inte lever och andas mina känslor även i mitt chefskap, men jag är också en sämre ledare om jag inte reglerar mina känslor när folk vänder sig till mig för trygghet. 

Med detta stora frågetecken och en inre önskan om att skapa mitt eget gehör för att ett ledarskap är mer komplext än att vara det ena eller det andra gav jag mig ut. Jag valde att specifikt fokusera på det som enligt mig är hur ledarskapet och makten som det medför utkristalliserar sig, genom beslutsfattandet. Sedan sökte jag om tjänstledigt, intervjuade 13 fenomenala ledare, reste till Belgien, Italien och Grekland för skrivro. 58 sidor och mycket frustration men främst enorm glädje senare, var jag i hamn.

Vad kom jag fram till? 

Det som följer är ett axplock av mina fynd under uppsatsskrivandet. För att få en bättre helhetsbild är du varmt välkommen att läsa uppsatsen. Den är 58 sidor lång. Om du inte är tokig i metodik kan du skippa den delen. Även avslutande diskussion ger en rätt sammansatt bild.

Kort och gott: beslut är svåra att ta och svårare att ansvara för. De som påstår sig kunna ta beslut utan att det påverkar dem emotionellt säger ofta det som en typ av försvarsmekanism. De tuffaste besluten att ta är de som ledare tvingas tas på egen hand, utan förutsättningar eller stöd. Beslut som fattas kollegialt är lättare för människor att sedermera stå för, även om en sedan är ensam representant. Att ta det jag valt att kalla ”personliga beslut” alltså som direkt påverkar någon annan och dens förutsättningar, är det tuffaste. Beslut som uppsägningar, beslut kring lön, med mera.

Att fatta just personliga beslut var det som väckte mycket skam, skuld, oro, ältande och en emotion var dominerande – ensamhet. Här är stöd fundamentalt! Men viktigare än stöd: känslan av att beslutet antingen faktiskt delegerats till en eller att beslutet fattats kollegialt. Vad det betyder är att de ledare jag intervjuat i studien gjorde sitt jobb, sitt beslutsfattande, bättre när de kände ett förtroende kring sitt beslutsfattande.

Förnuft kontra känsla

En av huvudpelarna i min uppsats är den om förnuft och rationalitet kontra känsla. När vi pratar om rollen som ledare diskuterar vi den ofta som en som ska agera rationellt i varje situation. Som om en ledare å ena sidan inte också är människa, men också som om det faktiskt vore det bästa alternativet. Först och främst vill jag här dra mitt strå till stacken och förklara att hjärnan fungerar inte så. Det finns inte en sida av oss som är vår rationalitet som vi kan magiskt plocka fram och som är naturligt avgränsad från vår emotionalitet. Tvärtom är ofta det vi anser vara ”rationellt” en effekt utav våra tidigare upplevelser genom livet, dessutom kan människan inte fatta totalt rationella beslut – våra hjärnor är bara inte kapabla till det. Det är inte mina ord, utan hjärnforskaren Antonio Damasios:

”Neurologen Antonio Damasio skriver i boken “Descartes Error” (1994) om beslutsfattande och uttrycker kritik gentemot Descartes square och hans teorier om hur sinnet och kroppen kan existera utan varandra. Med det menar han att om fallet vore att de beslut människor fattar endast baserades på absolut logik och rationalitet och konstant nyttokalkylering skulle människan inte vara kapabel till ens de lättaste av beslut (Damasio 1999:198). Det är inte bara så att människan snabbt skulle behöva finna alla möjliga alternativ, såsom Jones har förklarat är omöjligt (1999), hon skulle även behöva kalkylera nyttan med alla olika alternativ. Genom sin forskning påvisade Damasio att det inte bara är det vi ser som förnuft som vägleder oss igenom hur vi fattar beslut, utan istället är sekundära känslor, som Damasio kallar för somatiska markörer, helt avgörande för oss i vårt beslutsfattande.” (s.13)

För att vidare exemplifiera detta vill jag lyfta Jones (1999) forskning om bounded rationality. Vi tänker att vi ur ett rationellt synsätt valt den bästa människan i världen att ha som partner. Något som är omöjligt för oss att veta, eftersom vi aldrig skulle hinna träffa alla potentiella partners i världen. Vårt beslutsfattande är villkorat till de beslut vi är presenterade med.

Jag ville undersöka de ledare jag intervjuades egna tankar kring detta. Det jag upptäckte var att många refererade till förnuftet som sättet de själva hanterade svåra situationer, men deras beskrivningar lät mer som det Arlie Hochschild skulle kalla emotionsreglering. Precis som servicepersonal inte kan slå dryga och elaka kunder i huvudet utan istället behöver reglera sina känslor och presentera ett leende, reglerade ledarna jag träffade inåt. De svalde ofta sina känslor och uttryckte dem hemma till deras nära, gick ut i skogen, hittade andra ventiler. Men de var inte nödvändigtvis mer rationella, de bara hittade alternativa uttrycksformer. Det var dessutom tydligt för mig att de som var seniora i sitt uppdrag kunde distansera sig själv till kritik och stress som uppkom kring beslutsfattandet genom att de accepterade den. När de hade accepterat frustrationen kunde de sedermera hantera den. Samtidigt var de unga chefer jag mötte ofta modigare i att i samtal med mig uttrycka känslor som skam och sorg.

Slutligen..

Uppsatsen färdigställdes i februari 2023, detta inlägg skrivs i juni 2023. Så lång tid har det 1. tagit mig att få upp den på DiVa. 2. accepterat att det här arbetet nu är färdigställt och därmed över. Det känns vemodigt! Jag hoppas verkligen att det kommer dig som läser till nytta.

Om jag skulle få sammanfatta studiens 58 sidor i några meningar så skulle dem vara: att fatta beslut som påverkar andra ÄR och måste till viss del vara tufft! Men att ha strukturer och åtgärder som hjälper personerna ansvariga är lite av ett måste och en förutsättning. Att tro att ens känslor inte är närvarande och ofta ledande i ens beslutsfattande är en schimär. Att hitta balansen – avgörande.

Här kan du igen hitta uppsatsen: Förnuft och känsla: En studie om emotioner hos beslutsfattare