Kärlek – och makt

Jag pluggar sociologi. Vilket inte gör mig till en expert i sociologi – men jag ser gubbar vara med på Nyhetsmorgon och snacka om saker de aldrig läst en bok om för att de är kunniga i något annat (vilket gör dem automatiskt allvetande uppenbarligen), så jag tänker använda det jag lärt mig hittills och skriva om kärlek.

När vi går från en trygg värld som barn, omgivna av människor som ömmar för oss och tar hand om oss – in i en vuxenvärld som är hård, kall och krävande, söker vi tillhörighet och djupa kontakter på annat vis. Kärlek är kanske den viktigaste relationen vi försöker hitta. I den här amorösa förbindelsen ska vår partner ge oss allt vi längtat efter. Vår partner ska vara vår intellektuella like, vår evigt spännande sexpartner, vår bästa vän (men samtidigt ska denne aldrig bli avundsjuk på den relation vi har med andra vänner), vår hemmakomiker på ständigt gott humör som drar vitsar som får oss att böja oss baklänges av skratt på måndagsmorgnarna. Till och med orden vi förklarar våra partners med är extremt dramatiska, för att folk ska förstå innebörden av denna dyad:

“Hon är mitt ALLT”,

“Du är det bästa som hänt mig”,

“Jag kan inte leva utan dig”. 

Vissa sabbar en riktigt fin soffa med sina lortiga skor för en kärleksförklaring.

Det som ofta inte ryms i den här fantastiska sagan är att det du behöver av din partner behöver även din partner av dig. Vi är kapabla till att tänka oss att vi förtjänar alla de ovan listade egenskaperna hos vår partner, men inte lika kapabla till att inse att vi omöjligt kan tillgodose dessa till vår partner själva. Vi vill inte heller. Vi orkar inte vara allt detta fantastiska som vi en gång lovat. Det måste väl ändå vara det rimligaste av människan, otillräckligheten vi alla bär på.

Men kärlek är också makt. 

Igår på Twitter frågade jag mina följare om vad de tycker är en rimlig åldersskillnad mellan partners. Inte den önskvärda, men den som liksom går att acceptera. I och med detta kan jag heller inte veta hur de tolkade frågan: medan jag frågade om hur de KÄNNER, kanske de svarade utifrån hur de tänker saker SKA vara. Hursomhelst hamnade det rimliga åldersspannet på runt 5-10 år. Någon svarade att det är dumt att vara “moraliserande” i frågan om ålder mellan partners. Jag är helt vilse här hörni. Varför är folk så otroligt rädda för att analysera kärlek? Varför blir det moraliserande så fort vi gräver djupare i vilka vi blir kära i och varför?

Många tror att kärlek uppstår ur ett vakuum. Att man inte kan undvika att bli kär. Att man bara blir kär – att när man hittat sin själsfrände som man ser som den enda kan älska så mycket som man gör, så är det skrivet i stjärnorna. Av de miljarder människor som lever på denna jord är den enda för dig han du träffade på jobbet som du också bor granne med. Psykologen Esther Perel säger att det inte finns “en rätt person”. Utan man gör ett val. Man väljer en person man vill vara med. Det betyder inte att du inte skulle kunna uppleva lika stor kärlek med någon annan.

Vem man väljer hör ihop med vem man är. Män är i snitt lite äldre än kvinnorna de är i förhållanden med, i Sverige (läs HÄR). Kvinnor tenderar även att söka sig till män med högre utbildning, män söker sig till kvinnor med lägre utbildning. Det verkar inte helt underligt. I ett samhälle där kvinnor är vana vid att män har mer makt, både rent symboliskt i och med normer, men också rent materiellt i och med pengar och positioner, är det ju inte underligt att kvinnor attraheras av äldre män. Om det här är en svår förklaring att greppa så tänk istället på den populärkultur vi utsätts för. Visst, det talas gott om MILF’s osv. Men MILF’s är också kvinnor som bryter mot en slags samhällelig norm om att kvinnor inte kan åldras och fortfarande vara vackra. Oftast är män äldre än kvinnor i de stora filmerna som vi bevittnat från barnsben. Män åldras med värdighet i Hollywood. De kvinnliga rollernas ålderskrav blir bara yngre (läs HÄR och/eller se bilderna nedan). Vi är vana vid att män är äldre än sina kvinnliga kärleksintressen. Varför är det då tabu att påpeka det? Det innebär ju inte att sådana parkonstellationer är fel. Men vi som varelser påverkas av vår omgivning. Det påverkar de beslut vi tar och de personer vi söker oss till.

Det jag har funderat över – kön åsido – är vad man har gemensamt i en relation där den andra är cirka 15 år äldre. Värt att tillägga, just 15 år är åldersskillnaden mellan mina föräldrar. Det är inte underligt eller fel enligt mig. Vem är jag att tycka. Men jag syftar dock inte på när den ena parten är 40 och den andra 55. Jag menar där den ena parten är närmare min ålder, runt 20, och den andra parten 35. Alla människor har individuella mål och önskningar om livets utformning. Att man är olika i ålder kan till och med vara intressant, för att man möts med olika erfarenheter att dela med sig av. Men för mig handlar det mer om skeenden i livet. Jag tänker att den unga funderar på att resa, studera, är osäker i vuxenlivet och vill kanske disponera tiden till att prova sina vingar. Den äldre kanske har stadgat sig mer. Jag tänker att det här finns ett maktperspektiv, den ena blir mer beroende av den andre. Det behöver inte vara så – men det kan ju. Om inte så är det en (högst subjektiv) upplevelse jag haft i tidigare förhållanden.

Ämnet är så intressant. Ska se om jag hittar några fler avhandlingar att läsa om det så ni kan få veta mer. Berätta gärna om ni vill läsa mer om det! En avhandling jag tipsar om för er genusintresserade är “Det kallas kärlek” av Carin Holmberg. På återseende xx

2020-05-23T13:41:46+00:00 04/02-2018|4 Kommentarer

4 Kommentarer

  1. Michaela Nydahl 04/02/2018 vid 11:09 - Svara

    Så himla bra skrivet Angela!!! Jätteintressant att läsa!!

    • Angela Larsson 04/02/2018 vid 11:19 - Svara

      Men vad fin du är, tack!!! ❤ ❤ ❤

  2. Hanna 04/02/2018 vid 20:53 - Svara

    Med risk för att låta exakt som kommentaren ovan haha!! Men verkligen ett intressant ämne du tog upp och och jättebra skrivet!

    • Angela Larsson 04/02/2018 vid 21:07 - Svara

      Tusen tack Hanna, kul att du tyckte om det! <3

Lämna en kommentar