Om en flicka som inte fick gå i skolan

Idag vill jag ta dagen till ära att berätta en historia för er som en kvinna ni borde känna till. Under Iran-Irak-kriget under 1980-talet blev ett antal kurder flyttade från sina hemstäder till en liten plätt öken utanför staden Ramadi i Irak. Det här var inte bara vuxna män Saddam Hussein ville ha pli på, utan även barn. Denna plätt av öken lämnades sedan utan resurser och där byggdes en flyktingförläggning upp. En flyktingförläggning som fanns och existerade under många år, där barn, vuxna, gamla, föddes och dog. Där människor fick traggla sig igenom vardagen och vandra kilometer för att införskaffa basala resurser för överlevnad, såsom vatten. Där människor blev kära och växte upp. En kvinna som kom till flyktingförläggningen som barn heter Bahia Haidari.

När barn i Stockholm önskar sig legoslott och rullskridskor, var Bahias önskan som barn en mer ödmjuk sådan. Hon ville studera. Inte för skäl som rotar sig i status och pengar, utan av en lust för att lära. Hon var äldst i en stor syskonskara. Men trots det fick hon inte gå i skolan. För Bahia var, som du säkert redan listat ut, en flicka. Det ansågs vara en bättre investering att låta familjens söner få studera. Hon våndades av att behöva se sina bröder få möjligheten att utbilda sig och inte få samma möjlighet, så pass mycket att hon erbjöd sig att göra deras läxor åt dom. Bara för att få studera själv.

Bland lerhus och fyrtiogradig värme blev Bahia vuxen och så småningom kär. Hon blev kär i en man vars intelligens hon föll för, och hon började studera till dess att hon kunde jobba som lärarinna och låta barn få göra den resa hon själv äntligen fått göra. Hon engagerade sig för kvinnors rättigheter på en plats och i den tid där det här inte hyllades som det gör idag – utan tvärtom äventyrade hennes rykte och säkerhet. Utan att någon förklarat det för henne förstod hon att kvinnor och män bör få samma rättigheter, något som präglade hennes liv och allt hon kämpade för. Hon födde en son på flyktingförläggningen, när hon var blott 16 år gammal. Han blev hennes eviga svans, i varje klassrum, i varje fotspår hon tog. Där lunkade en liten blond pojke precis bakom henne. Situationen på flyktingförläggningen blev aldrig bättre. Den var ju aldrig menad att bli bra. Under vissa perioder rann tårar längs hennes kinder när hon matade hennes lilla son med mögligt bröd för att han inte skulle svälta.

En dag kom FN-soldater till förläggningen Bahia och hennes familj bodde i. De fick en möjlighet att flytta till Sverige. Bahia, gravid med sitt andra barn, klädde sig i bylsiga kläder och gömde undan sin mage när hon gick igenom säkerhetskontrollen i Jordanien, för att boarda flyget till Sverige. Nu var hon 19 år gammal. Uppvuxen i en förläggning utan prospekt, möjlighet, och trygghet. Hon förstod att när hon skulle gå av flygplanet skulle allt vara annorlunda.

För vissa människor är inget någonsin lätt. I det nya landet behövde hon studera för att någonsin komma någon vart i livet, samtidigt som hon behövde arbeta för att försörja familjen, och ge den sociala omsorg de två små barn väntades i en liten lägenhet i Ludvika behövde. Hennes stora familj som även dom fått komma vidare till Sverige slog ned sig och gjorde sig bekväma i det nya landet. Men Bahia ville inte vänta. Hon ville framåt. Hon ställde in sig på att äntligen nå alla de drömmar hon inte ens fått ha på flyktingförläggningen i Irak. Allting blev så mossigt i jämförelse. Visst hade familjen det kämpigt finansiellt – men ingen förvägrade henne möjligheten att utbilda sig. Visst var livet svårt att få ihop med så mycket stress och så små barn – men ingen förvägrade henne möjligheten att utbilda sig.

Efter en tid som undersköterska och ett ihärdigt studerande på komvux satte hon sig ned med en studievägledare. Hon berättade om att hon ville studera ekonomi. Varav studievägledaren sa att hon istället skulle passa som sjuksköterska. Sjuksköterska?! Efter allt hon arbetat för. För att hon var invandrare. För att hon tidigare arbetat som undersköterska? Hon vägrade. Hon skulle studera ekonomi. Alla som tvivlade på henne skulle få se.

När det var dags att söka praktikplats för ekonomiutbildningen fick hon en plats i sin hemkommun, på kommunhuset. Men inte på ekonomiavdelningen. Tvärtom ville de att hon skulle göra uppgifter hon var på tok för överkvalificerad för. Bahia var ingen idiot. Hon tog sig upp till ekonomiavdelningen och krävde en praktikplats om inte detta år, så året efter. Hon hade sett personer mycket mindre kvalificerade än henne få den plats hon önskade. Och för att saker skulle gå hennes väg så hotade hon med att annars kontakta den lokala tidningen, som den sanna rebell hon är.

Idag arbetar Bahia på Försvarshögskolan med lönefrågor. Hon driver ett eget företag inom ekonomi och arbetar som kontaktperson på sin fritid.

Det här är inte en solskenshistoria om en flykting, eller en kvinna som tagit sig till toppen. I den här historien har ingen annan förutom Bahia puttat på. Hon visar oss att med mycket beslutsamhet och vilja kan vi göra det mesta vi åtar oss. Grattis på 40-årsdagen!

2018-01-09T19:27:13+00:00 09/01-2018|0 kommentarer

Lämna en kommentar