Blogg 2017-09-21T00:04:46+00:00

Läsarfrågan: Vart skulle du vilja bo om du fick välja?

“Angela! Om du kunde bo vart du än ville i världen, vart skulle du vilja bo?”

Jag har funderat på det rätt länge. Jag skulle vara riktigt pepp på att bo ett halvår eller ett år i Nya Zeeland och plugga något kul eller jobba via datorn och resa runt landet under tiden jag är där. Rosie, min kompis från Nya Zeeland säger att det finns mycket att utforska där. Så har jag ju sett bilder. Alltid nära havet, aldrig riktigt riktigt kallt, underbar natur och trevliga människor. Jag hade kunnat rapportera om resan för någon tidning eller bara blogga om det.

^ Att köra runt här i Nya Zeeland hade ju inte varit helt pjåkigt om man säger så. 

… Jag hade även velat bo en sommar (om inte längre) på Island. I en stuga ute på landsbygden, lite utanför Reyjkavik. Det är så otroligt vackert på Island. Finns så mycket kul att göra. Jag gillar också att det är ett väldigt litet land. Det är så magiskt där! Längtar dit. Måste åka dit snart. Hade velat bo med Bêstûn och båda våra familjer i tre stugor och bara hängt tillsammans. Jag menar, kolla bilden nedan så vackert det är.

Jag hade inte heller bangat på ett år i Vancouver, Kanada heller. Se bilden nedan på Robson Street. När jag säger det här till folk brukar de bli chockade, de fattar inte varför man skulle vilja bo i en del av världen med ungefär samma klimat som Sverige. Också så vet de inte om allt kul man kan göra i Vancouver! Stanley Park, Lynn Canyon Suspension Bridge, Queen Elizabeth Park.. finns ju ett skäl till att den staden röstas fram som bland de absolut bästa att bo i.

Men med risk för att låta tråkig så vill jag inte bo under en längre period någon annanstans än i Sverige. Helst i Stockholm. Göteborg hade också fungerat ett tag, jag har ju mycket vänner och släkt där och gillar staden. Men Stockholm hörni. Det är min stad. Just nu hade jag velat köpa en lägenhet vid Gullmarsplan pga nära till innerstan och nära till kompisar, familj, etc. Eller i Skanstull, Liljeholmen, Vasastan. Det är nog mina favoritområden i stan.

På återseende! xx

07/03-2018|0 kommentarer

Sex and the city – en… reflektion

Jag är inte mycket för att definiera eller sätta regler för vad som är feministiskt eller inte feministiskt. Således inte gällande serien Sex and the city – som gick på HBO i 6 säsonger under tidigt 2000-tal. Men efter att ha sett vartenda avsnitt samt båda filmerna behövde jag skriva om den. Böckerna som serien grundar sig på är skrivna av en kvinna. Det märks. Dom förskönar inte kvinnors verklighet utan porträtterar kvinnor som människor, till skillnad från annan media. På sätt och vis är det en feministisk ståndpunkt att visa självständiga kvinnor för miljoner tittare. Kvinnor som har sex, äter, lever ensamma, underhåller sig såsom dom behagar. Men en serie som sådan skulle kanske anses automatiskt feministisk eller på något sätt speciell för just 20 år sedan – idag finns det fler, bredare, olika porträtt av kvinnor. Idag har vi en slags feministisk stomme vi kan förhålla oss till och det är med den jag ska försöka analysera Sex and the city och dess karaktärer. Häng med!

disclaimer: Mängden Sex and the City material som finns därute är oändligt. Den här texten tolkar och lyfter vissa delar. Det är fullt möjligt att lyfta andra aspekter och scener av serien som jag inte lyft nedan och säga emot. Jag vänder mig inte emot det. Plz don’t kill me

Grejen med Sex and the city är att dess huvudkaraktärer känns som 4 delar av en och samma kvinna. En kvinna har mer eller mindre alla dessa sidor som målas fram, den neurotiska, den konservativa, den självständiga, den sexuella. Karaktärerna i SATC målas upp relativt ensida trots några utsvävande element – vi har Samantha, som är självständig och inte vill ha ett familjeliv. Hon äger sin egen PR-byrå och har massvis med sex med massvis av män. Hon är kvinnan vi alla vill locka fram i oss. Hon är inte obekväm i sig själv. Hon tar livet med en jävla klackspark, allra särskilt när hon drabbas av bröstcancer. Det finns få kvinnor därute som inte vill ha en Samantha i sitt liv, fastän Samanthas kan vara förbannat jobbiga. De är nämligen ärliga. De kommer inte försköna något för dig. Det är det de behövs för, men även det de föraktas för.

Så har vi Carrie (som jag önskar inte var, men är…), huvudpersonen i dramat. Carrie bär rollen av kreativt, självgott, neurotiskt kaos. Som ung vill många kvinnor vara Carrie. Jag ville vara Carrie. Carrie är spännande, lever ett intressant liv, har ett varmt leende och agerar som hon känner. Carrie bor i centrala New York och försörjer sig på att skriva en veckolig kolumn om sex, som då heter “Sex and the city” (ba-dum-tss). Redan här är det underligt. Vem har råd att hyra en lägenhet på Manhattan och köpa x antal skor för 3000 kronor (månatligen) på ETT frilansarvode per vecka? Carrie styrs av sina känslor – särskilt sina amorösa sådana. Hela hennes liv kretsar kring sex, vilket inte är fel, men med sex menar jag männen som tillkommer. Hon blir trampad av samma man genom varje säsong och varje film och motiverar att behandlas som en dörrmatta med “åh, kärlek”. Innan du säger något: jag får kritisera Carrie för hon är en fiktiv karaktär! Min kritik har bara börjat. Men vi måste vandra vidare till nästa karaktär.

Charlotte spelar rollen som den traditionella, konservativa, eleganta kvinnan. Det brister lite i min själ när hon går ut i världen och anser att kvinnors underläge gentemot män är givet. Hon är uppfostrad av en kuven men extremt välbärgad familj. Men hon är varm, härlig och har i många år arbetat med konst. Hon är intellektuell, ordentlig och tar ansvar. Häromdagen sa jag till min vän Anthonia att Charlotte var lik henne – varav hon först inte alls höll med (vilket är rimligt, då Anthonia är feminist och inte konservativ överhuvudtaget), men sen förklarade jag att det mer handlade om den självklara värmen och grace Charlotte utstrålar. Hon är inte en dålig människa – tvärtom tror jag att med annan uppfostran och lite mer världsvana hade hon varit någon jag velat vara vän med.

Sist men definitivt inte minst – mitt ljus i mörkret, Miranda. Miranda spelar en kvinna som är självständig, aningen kall, osäker, men som ändå står upp för sig själv. Hon problematiserar och äventyrar de patriarkala ramar kvinnorna befinner sig och verkar i. Hon arbetar som advokat i mansdominerade byråer. När Carrie styrs av sina absoluta känslor styrs Miranda tvärtom av sina tankar. Där Samantha osar ett högt självförtroende är Miranda blyg. Hon anser sig inte sexig på samma sätt som de övriga. Hon har inte samma noggrannhet, grace och stil. Det hör till hennes identitet att hon är intelligent istället. Hon har rött hår och det passar så bra in på hennes karaktär – hon står ut i gruppen. Hon är själva definitionen på crazy cat lady (fram tills att hon chockartat gifter sig och får barn) tills de sista säsongerna då hela hennes liv oväntat förändras. Hursomhelst, nu har du fått lite kött på benen om karaktärerna!

Missförstå mig inte – jag älskar serien. Uppenbarligen. Jag käkar alla New York baserade serier som om de vore italienskt lantbröd: Vänner, Seinfeld, The Nanny, you name it. Jag älskar modet, tempot och berättelserna i Sex and the city. Systerskapet, miljöerna och mognaden. Det som genuint stör mig är karaktärerna. Mot slutet av serien så förändras varenda en och det sker någon form av process där de “växer upp” – Charlotte blir kär i en man hon inte alls finner attraktiv, hon till och med konverterar till judendom – alltså förändrar hennes syn på det perfekta äktenskapet. Miranda blir av misstag gravid och flyttar ut till en förort samt gifter sig. Samantha stadgar sig med en man. Carrie är väl den som trampar i samma kvicksand – till sist inser hennes stora kärlek “Mr Big” att hon slutligen, efter alla de år de pendlat fram och tillbaka i förhållanden, är “den rätta”. Men någonstans är jag ändå inte.. mätt. Jag förklarar varför lite längre ned.

I säsong 3 säger äntligen Carries vänner det hon behöver höra: “du behöver gå i terapi”. För det är just det Carrie behöver. Hon dras till män som vill henne illa. När hon väl hittar en man, Aiden, som inte spelar några spel utan är helt där för henne, öppen och vill stadga sig med henne – dras hon sig istället till sitt ex som behandlar henne illa, “Big”. Hon lever i ens slags illusion om att livet måste göra ont för att vara värdefullt. Det behöver finnas en jakt, en spänning, en impulsivitet. Det här är inget fel eller farligt, men man undrar ju. Hur mår hon egentligen? Varför kan hon inte ens slappna av när hon har det där stabila förhållandet hon så länge längtat efter?

Carrie behöver så mycket från sitt livs kärlek, “Mr Big” och det är någonstans där deras förhållanden ständigt faller isär. Han har problem med att binda sig, hon behöver en slags bekräftelse han inte tillgodoser. Efter att ha dejtat ett par månader ska paret på långsemester i Karibien. Carrie behöver (när de står vid taxin redo att åka dessutom) höra honom säga att hon är den enda för honom. Efter några månader av dejtande! När scenen utspelar sig låter allt så logiskt, med Carries trygga berättarröst i bakgrunden, men det är ju för att vi ser hela händelsen från hennes dysfunktionella synvinkel. Vid ett annat tillfälle då de startat ett förhållande ramlar Carrie in i Mr Big’s mamma på stan och påminns om att ja juste, hon finns ju och därav måste Carrie få träffa henne. Fastän hennes pojkvän inte vill det. Hon tvingar sig på dom och spionerar. Kan inte acceptera att saker får ta sin tid. Begär att få binda sig snabbt med någon som inte verkar vilja eller vara redo.

I förhållanden med andra män letar hon brister så pass mycket att hon försöker dyrka upp ett kassaskåp hemma hos en kille hon träffat i någon vecka, så fort han lämnar lägenheten. Men det som kanske gör ondast i mig är att hon blir sårad och förödmjukad av den stora kärleken “Mr Big” gång på gång – men hon fortsätter rusa tillbaka i hans armar. Samtidigt ser unga tjejer den här serien och tänker – JA precis, det är så man ska vara. Nej! Du behöver inte vara artig mot en man som pissat på ditt värde. Du är värd bättre!

Jag tänker: kanske hade Carrie haft vänner som verkligen konfronterat henne om hon fanns idag. Men så tänker jag igen på en norsk nutida motsvarighet för yngre kvinnor – Skam. Om än bättre så kretsar även dessa kvinnors liv kring männen de faller för. De här männen är inte heller änglar. Vid ett tillfälle är Noora osäker på om Williams storebror våldtagit henne eller inte och William reagerar även han i affekt och vägrar prata med henne. När han bestämmer sig för att fult lämna henne för London så bönar hon om att han ska stanna hos henne.

Jag antar väl bara att jag önskar mig mer. Är det för mycket att önska sig ett Sex and the city där Samantha skulle kunna få vara en karaktär som aldrig säger att det är okej att låta maktfulla män sexuellt trakassera en för att gå högre i karriären? Ett Sex and the city där hela Charlottes väsen inte behövde kretsa kring att gifta sig och skaffa barn – där hon inte heller behövde söka fel i sig själv när det här inte blev verklighet? Ett Sex and the city där Miranda säger till männen som dissar henne för att hon är för framgångsrik att dra åt helvete? Och slutligen.. ett Sex and the city där man talade om Carries psykiska mående?

Det retar mig! Vi som tittar vandrar runt i någon slags illusion om att Carrie mår bra. Men det gör hon ju inte. Inte för att hon mår dåligt stundtals, utan hon mår ju aldrig bra. Hon längtar efter att må dåligt. Hon är med män som får henne att må dåligt. Hon är smal och vältränad men pratar om hennes kropp som konstant oduglig. Hon är ju inte modell upprepar hon gång på gång. När hennes stora kärlek säger att han tröttnar på vackra kvinnor och istället vill ha någon som får honom att skratta – antyder då henne – varför säger hon inte “är jag inte vacker också?”. Varför går hon med på föreställningen om att hon är mindre vacker än modeller? Hela skälet till att hon blir förälskad i den här mannen är ju hans framgång, rikedom. Brudarna i Sex and the city dejtar män som förolämpar dem, hotas av deras framgång, som varit otrogna mot dem och med dem – men vägrar att dejta män utan status, under dem i klasshierarkin. Det finns några få undantag. Men det märks, framgång är attraktivt. Det är ett kriterie man inte kommer ifrån. And I couldn’t help but wonder – vad har en serie som sänder dessa budskap gjort för kvinnor världen över? Är det här vad unga kvinnor måste förhålla sig till?

Samtidigt är Sex and the city också en berättelse om systerskap, om att utvecklas som människa, om dom pustar av luft vi får när Carrie faktiskt är självständig, sann mot sig själv och fantastisk. Jag har bara blivit dränkt av all “Big” smörja och behövda lufta mina tankar.

Berätta gärna vad du tyckte om denna text! Jag var extra hård med flit, jag vet att det inte är såhär svart och vitt. Kritisera mig gärna i kommentarsfältet, jag lovar att svara. På återseende imorgon, raringar xx

23/02-2018|10 kommentarer

Gör konst av kritor på canvas – oljekritor

Jag har länge varit sugen på att göra en tavla av att smälta kritor på en canvas. Det hade alltid verkat så simpelt när jag läst om det, man behövde bara en limpistol för att fästa kritorna på canvas och sen en hårtork för att smälta kritorna så de vackert faller ned på canvas. Idag provade jag att göra det här. I bilden nedan ser ni resultatet och en guide på hur man gör. 🙂

Du behöver:

  • En blank canvas.

Går att hitta på exempelvis Clas Ohlson. Valfri storlek. Första gången du gör det kan det vara lite knepigt så jag skulle rekommendera en relativt liten canvas.

  • Limpistol
  • Kritor.

I det här fallet olja, det ger det mer tjocka flödet ni ser ovan. Jag ska skriva om vaxkritor senare.

  • En hårtork.

Bra om det har munstycke. Men går utan – jag gjorde utan. 

GLÖM INTE att täcka golvet/bordet med använda tidningar! Det blir väldigt kladdigt och kritorna drar iväg överallt samt fastnar, så täck täck täck!

Kritorna! Man behöver inte ta av pappret som jag gjort, det blir nog faktiskt lättare att limma fast kritorna på canvas då, men svårt när kritorna smälter då pappret går in i kritorna när man har oljekritor. Här köpte jag oljekritor, men det går lika bra med vax. Av det jag sett så blir vax liksom tunnare stråk av färg på tavlan, medan oljan gör tjocka nästan klumpar. Jag gillar det och ville prova just det. Ska ju prova med vax, ni får se då 🙂

Limma fast kritorna på canvas med limpistolen. OBS: Lite svårare att limma fast olje än vaxkritor, särskilt utan papper. Men det går om man är försiktig, pillig, inte trycker fast så hårt och har tålamod.

Nästa steg är att föna! Här kan du egentligen go loco och göra lite som du vill. Oljekritor tar lite tid att bli varma och smälta, så jag ägnade lite tid åt att bara hålla fönen ovanför och smälta. Sen är det bra att hålla tavlan upprätt medan man fönar och föna nedåt så färgen rullar nedåt. Sen så bara kör du som du vill!

Mitt resultat!! Det häftiga är att resultatet blir helt som man själv önskar så länge man fönar som man önskar. Blev fett nöjd med det här – men är taggad på att prova vaxkritor. Också prova på större canvas. Så snart får ni se hur även det ser ut. 😉 Nu ska jag laga oumph – för tredje dagen i rad, har fått fett dille på det – göra mig i ordning och gå ut och fika i solen. HÄRLIGT! Ses i eftermiddag eller imorgon. xx

21/02-2018|0 kommentarer

Kärlek – och makt

Jag pluggar sociologi. Vilket inte gör mig till en expert i sociologi – men jag ser gubbar vara med på Nyhetsmorgon och snacka om saker de aldrig läst en bok om för att de är kunniga i något annat (vilket gör dem automatiskt allvetande uppenbarligen), så jag tänker använda det jag lärt mig hittills och skriva om kärlek.

När vi går från en trygg värld som barn, omgivna av människor som ömmar för oss och tar hand om oss – in i en vuxenvärld som är hård, kall och krävande, söker vi tillhörighet och djupa kontakter på annat vis. Kärlek är kanske den viktigaste relationen vi försöker hitta. I den här amorösa förbindelsen ska vår partner ge oss allt vi längtat efter. Vår partner ska vara vår intellektuella like, vår evigt spännande sexpartner, vår bästa vän (men samtidigt ska denne aldrig bli avundsjuk på den relation vi har med andra vänner), vår hemmakomiker på ständigt gott humör som drar vitsar som får oss att böja oss baklänges av skratt på måndagsmorgnarna. Till och med orden vi förklarar våra partners med är extremt dramatiska, för att folk ska förstå innebörden av denna dyad:

“Hon är mitt ALLT”,

“Du är det bästa som hänt mig”,

“Jag kan inte leva utan dig”. 

Vissa sabbar en riktigt fin soffa med sina lortiga skor för en kärleksförklaring.

Det som ofta inte ryms i den här fantastiska sagan är att det du behöver av din partner behöver även din partner av dig. Vi är kapabla till att tänka oss att vi förtjänar alla de ovan listade egenskaperna hos vår partner, men inte lika kapabla till att inse att vi omöjligt kan tillgodose dessa till vår partner själva. Vi vill inte heller. Vi orkar inte vara allt detta fantastiska som vi en gång lovat. Det måste väl ändå vara det rimligaste av människan, otillräckligheten vi alla bär på.

Men kärlek är också makt. 

Igår på Twitter frågade jag mina följare om vad de tycker är en rimlig åldersskillnad mellan partners. Inte den önskvärda, men den som liksom går att acceptera. I och med detta kan jag heller inte veta hur de tolkade frågan: medan jag frågade om hur de KÄNNER, kanske de svarade utifrån hur de tänker saker SKA vara. Hursomhelst hamnade det rimliga åldersspannet på runt 5-10 år. Någon svarade att det är dumt att vara “moraliserande” i frågan om ålder mellan partners. Jag är helt vilse här hörni. Varför är folk så otroligt rädda för att analysera kärlek? Varför blir det moraliserande så fort vi gräver djupare i vilka vi blir kära i och varför?

Många tror att kärlek uppstår ur ett vakuum. Att man inte kan undvika att bli kär. Att man bara blir kär – att när man hittat sin själsfrände som man ser som den enda kan älska så mycket som man gör, så är det skrivet i stjärnorna. Av de miljarder människor som lever på denna jord är den enda för dig han du träffade på jobbet som du också bor granne med. Psykologen Esther Perel säger att det inte finns “en rätt person”. Utan man gör ett val. Man väljer en person man vill vara med. Det betyder inte att du inte skulle kunna uppleva lika stor kärlek med någon annan.

Vem man väljer hör ihop med vem man är. Män är i snitt lite äldre än kvinnorna de är i förhållanden med, i Sverige (läs HÄR). Kvinnor tenderar även att söka sig till män med högre utbildning, män söker sig till kvinnor med lägre utbildning. Det verkar inte helt underligt. I ett samhälle där kvinnor är vana vid att män har mer makt, både rent symboliskt i och med normer, men också rent materiellt i och med pengar och positioner, är det ju inte underligt att kvinnor attraheras av äldre män. Om det här är en svår förklaring att greppa så tänk istället på den populärkultur vi utsätts för. Visst, det talas gott om MILF’s osv. Men MILF’s är också kvinnor som bryter mot en slags samhällelig norm om att kvinnor inte kan åldras och fortfarande vara vackra. Oftast är män äldre än kvinnor i de stora filmerna som vi bevittnat från barnsben. Män åldras med värdighet i Hollywood. De kvinnliga rollernas ålderskrav blir bara yngre (läs HÄR och/eller se bilderna nedan). Vi är vana vid att män är äldre än sina kvinnliga kärleksintressen. Varför är det då tabu att påpeka det? Det innebär ju inte att sådana parkonstellationer är fel. Men vi som varelser påverkas av vår omgivning. Det påverkar de beslut vi tar och de personer vi söker oss till.

Det jag har funderat över – kön åsido – är vad man har gemensamt i en relation där den andra är cirka 15 år äldre. Värt att tillägga, just 15 år är åldersskillnaden mellan mina föräldrar. Det är inte underligt eller fel enligt mig. Vem är jag att tycka. Men jag syftar dock inte på när den ena parten är 40 och den andra 55. Jag menar där den ena parten är närmare min ålder, runt 20, och den andra parten 35. Alla människor har individuella mål och önskningar om livets utformning. Att man är olika i ålder kan till och med vara intressant, för att man möts med olika erfarenheter att dela med sig av. Men för mig handlar det mer om skeenden i livet. Jag tänker att den unga funderar på att resa, studera, är osäker i vuxenlivet och vill kanske disponera tiden till att prova sina vingar. Den äldre kanske har stadgat sig mer. Jag tänker att det här finns ett maktperspektiv, den ena blir mer beroende av den andre. Det behöver inte vara så – men det kan ju. Om inte så är det en (högst subjektiv) upplevelse jag haft i tidigare förhållanden.

Ämnet är så intressant. Ska se om jag hittar några fler avhandlingar att läsa om det så ni kan få veta mer. Berätta gärna om ni vill läsa mer om det! En avhandling jag tipsar om för er genusintresserade är “Det kallas kärlek” av Carin Holmberg. På återseende xx

04/02-2018|4 kommentarer

Bildbonanza från 2017

Hann fota en hel del under 2017. På tok för lite ändå, jag vill ju fota mycket mer. Svårt när solen verkar ha glömt av Sverige, så i väntan på den kommer här ett uppslag av mina mysiga bilder från 2017. ♥

 

02/02-2018|0 kommentarer

Fantastiska kvinnor som utfört stordåd

Idag vill jag hylla fantastiska kvinnor runt om i världen. Jag har skrivit några av deras berättelser för att dela dem här med er – ni kommer få läsa om kvinnor som bokstavligen åkt skidor världen över innan de ens fyllt 17, kvinnor som fått igenom lagstiftning för riktig jämlik lön, kvinnor som startat globala rörelser och mer! Jag hoppas de kan inspirera dig till att göra allt du någonsin drömt om. ♡

Jade Hameister är en skidstjärna, blott 16 år gammal, som klarat “The Polar Hat Trick”, där hon vandrat till Nordpolen, runt Grönlandisen och ner till Sydpolen – cirka 200 mil. Hon är den yngsta som någonsin klarat den vandringen. Hon höll ett imponerande TEDtalk där hon berättade om att leva i en värld där kvinnor oftare döms för deras utseende än uppmuntras till att våga verkligen använda sin förmåga till att göra fantastiska saker. So far so pretty damn cool, right? Inte enligt trollsnubbar på nätet som kommenterade saker i stil med “ööhhhh skaffa dig en man och gör mig en smörgås”. Sagt och gjort. Jade drog på sig sina skidor och åkte tillbaka till Nordpolen. Med sig hade hon en skink och ostsmörgås. Hon la upp en bild på henne själv, smörgåsen och Nordpolen och skrev:

 “Jag gjorde en skink- och ostsmörgås till dig. Åk nu skidor 37 dagar och 600km till Sydpolen och du kan äta den.”

Så himla ball!

Tarana Burke är en aktivist sedan många år tillbaka. Hon är grundaren för #MeToo rörelsen. Allting startade när Tarana arbetade i Brooklyn med projektet “Brooklyn-based Girls for Gender Equity”. Målet med projektet var att arbeta för att stärka unga rasifierade tjejer. Under denna tid var det en flicka som ville prata med Tarana privat. Flickan ifråga berättade om hennes mammas pojkvän som våldförde sig på hennes minderåriga kropp. Mitt i hennes berättande avbröt Tarana henne och sa till henne att gå att prata med en annan terapeut som skulle kunna hjälpa henne bättre. Tarana hade sådana skuldkänslor att hon inte ens kunde gå tillbaka till flickan och viska “Me too”. Tarana och hennes organisation Just be inc. har arbetat länge för unga kvinnors rättigheter. Hon är en sann hjälte. Läs mer om detta och hennes arbete HÄR.

Ett kvinnligt lag av robotbyggare från Afghanistan nekades inträde till USA för en robotics tävling som ägde rum där förra året. De har nu vunnit ett pris i entreprenörsskap i Robotex festivalen i Estland. De har inte haft det lätt. Förutom krånglet med resandet och visa – förra året dödades lagkaptenens pappa i ett bombdåd.
Tjejernas robot kan använda solenergi som kan hjälpa små bönder med sina fält. De vann – över tusentals andra robotskapare på plats. Deras robot kan verkligen förändra för gott, för miljön och världen. Heja dom!

I Island har det nu blivit olagligt att lönediskriminera mellan könen. Något som Sverige borde ta efter, inte sant? Efter år av att uppmärksamma lönegapet tyckte isländarna att något behövdes göra åt det – och nu kommer företag som inte följer lagen behöva betala stora böter. Jag har svårt att se att denna lag skulle gå igenom om det inte vore för Katrín Jakobsdóttir – landets nya statsminister. En socialist och feminist av rang, med lång erfarenhet av politik. Stort!

28/01-2018|2 kommentarer