Blogg 2017-09-21T00:04:46+00:00

Att skriva om hemska saker

Jag har relativt lätt för att skriva. Särskilt deskriptivt. Ge mig uppgiften att skriva om hur våren känns och jag kan ingående beskriva hur huden smälter varje gång man öppnar fönstret på söndagsmorgonen. Eller ta med mig till Barcelona och jag kan i detalj skriva om vinden, maten, vattnet, människorna.

Men det är svårare att skriva om ett förlopp som inte har en början och slut. Som gör ont. I och för sig är smärta en katalysator som skapar de bästa orden. Men texten jag delade mig igår är evig. Min vän kommer alltid att vara död. Jag kommer länge till vara kvar här och fundera och jag är en annan människa till resultat av det. Jag har delat upp mitt liv i innan det hände och efter, för jag är inte samma person längre. Det finns ingen värdering att lägga i det, jag är varken bättre eller sämre. Lite mer bitter, men också mer livsglad. När jag vill göra något gör jag det för jag vet att vår tid här är begränsad. Det är något man alltid säger, men skillnaden med mig för fyra år sedan och mig idag är att jag känner det i kroppen på vis. Och så har jag mer dödsångest. Bodil Malmsten sa att hon inte var rädd för döden. Hon benämnde den “den stora hemligheten”. Jag kan se den på samma vis – döden är smärtfri och snabb. Tänk att få veta vad som händer efter det här! Frågor det inte finns svar på. Men det är fortfarande en obehaglig tanke. Kanske var döden lite lättare för Bodil för att hon visste att hennes ord ramlar kvar här i böckerna för evig framtid. Så tidlös poesi. Kanske blir det lättare för oss alla när vi känner att vi bidragit med något ändlöst. Jag vet inte.

Något jag däremot tar med mig ifrån igår att folk, precis som förut, gillar att läsa det jag skriver. Och jag älskar ju att skriva. Så kanske jag ska bli bättre på att dela med mig av det. xx

11/04-2018|0 kommentarer

Jag skrev en text jag ville dela med er

Jag grävde upp en gammal text jag skrev förra sommaren om en vän som gått bort. Jag tänkte dela den med er! Tills dess.. xx

Jag står vid ett öppet landskap i Hälsingland
Vill minnas att det är här någonstans du var född
När du var barn kanske du skrek dina första vårskrik här
Kanske du sprang här med dina pigga ben, cyklade på din första trehjuling, delade din första kyss
Små små maskrosor slår ut som ett svall över sommarängen
Av jord är du kommen, av jord ska du åter varda
Men var du verkligen utav jord
Jag vill minnas att du är den extra millimetern i mitt leende, ett extra skutt i varje steg, en pinne i min ryggrad för att säkerställa att den alltid var rak. Alltid ärlig, alltid hederlig
Ingen kan tvivla på att det röda, trötta, i dina ögon var en spegel till den sanna äran
Kan människan någonsin förminskas till en liten plätt jord?
Om någon kan är det inte du
Under mina trötta jympaskor skriker du ditt sista vårskrik
Jag funderar mycket på det


Om det gjorde ont. Gör en snara ont? Och vad bestod den av?
Var det du som – tog – ditt liv eller var det vi?
Var det en hel värld som medvetet kröp in bakom ditt skinn för att marinera tills du var svart av sorg?
Hur känns det att bli uppäten av sitt eget hjärta?
För länge sedan, när jag fortfarande kunde känna värmen från dina andetag när du kunde tala
Sa du att ibland behöver du och din kamp få vara ifred. Andas.
Och jag respekterade. Jag bara respekterade och respekterade

Så en dag var du för evigt ifred

Och jag ska för evigt tvinga mig själv att förlåta mig själv för allt jag kunde ha sagt – allt jag kunde ha gjort
Jag lovar att inte respektera mer. Jag lovar att skrika på gator och torg för att se till att ingen någonsin vilar självmant under jorden innan sin 20-årsdag
Man ska få vara den man är
I Stockholm, i Paris (du älskade Paris – och alla du älskade i Paris), i Hälsingland
På alla torg
Och alla sommarängar

 

10/04-2018|4 kommentarer

Vår podcast = överallt!

Ni har väl inte missat att jag och Julia har startat en podd ihop? Kort och gott: jag och Julle har känt varandra sen vi möttes i första klass. I vår blir det alltså år 17! Vi ses i princip varje vecka och diskuterar, filosoferar, pratar skit. För några veckor sedan taggade hon mig i en meme på Facebook där två basketspelare guidar varandra passionerat, och högst upp stod det “när jag och mina vänner guidar varandra genom livet trots att vi alla inte vet någonting”. Kanske är det rätt symboliskt gällande mig och Julia. Visst, vi är normalbegåvade, kloka, personer som är framåt. Men som samtidigt lär sig att flytta hemifrån, hitta rätt utbildning, försöka hitta någon att bli kär i. Så vår podd heter “Vad Vet Ni Om Livet Egentligen” och igår spelade vi in avsnitt 4. Det första avsnittet handlade om vilka vi är och förväntningar, det andra handlade om otrohet, det tredje om personlighetstest och nu det fjärde kommer att handla om *trumvirvel* dom värsta dumpningarna vi fått utstå. Jag tror det kommer bli det bästa avsnittet någonsin, just för att jag blir så förbannad och Julia blir extremt ärlig.

Förra veckan blev vi godkända för iTunes, skaffade SoundCloud och la till oss på Acast. Så nu kan ni hitta oss överallt! Det kommer nya avsnitt varje söndag:

Acast: https://www.acast.com/vadvetniomlivetegentligen
iTunes: https://itunes.apple.com/…/vad-vet-ni-om-live…/id1365021613…
På: SoundCloud: https://soundcloud.com/vvnole

xx

04/04-2018|0 kommentarer

Det är så viktigt att lära sig att äta ensam

När jag jobbade på förskola brukade jag under mina raster gå över gatan till närmsta café och sitta där för mig själv. Dricka en kopp kaffe, titta på en bra serie via mobilen. Kanske läsa något. Jag gillade verkligen att få tid för mig själv, samtidigt som det kunde vara lite småjobbigt att känna sig ensam. Ju oftare jag gjorde det desto lättare blev det.

Så gick det ett par år. Och dom senaste veckorna slog det mig: jag äter aldrig lunch själv. Det handlar inte om att jag har människor runt om mig under lunchtid, utan jag söker aktivt upp vänner att äta med, även om det är obekvämt för mig. Hemma går det bra – men jag äter aldrig offentligt själv. Det är ju en liten skitsak och inget jag lider av egentligen, men jag tror hårt på att vara självständig. Vissa människor jag känner vill hitta på massvis av kul grejer, de vill resa, gå på museum, verkligen göra något av dagen. Men när ingen har tid för dem så blir de besvikna och gör inte det de ville. Det är så synd! Samtliga är kvinnor. Inte för att det säger något, men så fort jag är på Arlanda ser jag män i övre medelåldern som reser själva. Under vardagarna kryllar det av dem! Jag vet inte vart de ska, om de är på väg i jobb eller för nöje. Men jag finner mig själv sitta och studera hur avslappnade de verkar vara. Så oberörda av det faktum att de är själva. Just så vill jag vara. Snart ska jag ju bege mig till New York utan någon jag känner (visserligen med människor jag ska träffa och planera med innan och så vidare) men jag kan där inte räkna med att ha någon att umgås med. Jag vill inte heller begränsas av vad andra ska och vill göra. Sen är det värt att tillägga att det är annorlunda att tvingas vara ensam och att välja att vara ensam. Har man aldrig någon att umgås med är det en helt annan sak. Nu pratar jag bara om att kunna vara självständig.

Steg 1 i det är såklart att käka lunch själv. Så jag har gått till några olika restauranger nära campus och käkat lunch. Första gången fick jag ångest. Lite malande oro i magen sådär.. Jag hade en tuff dag generellt. Men så lyssnade jag på några kvinnor (som pratade extremt högt, hur skulle jag inte ha lyssnat) som pratade om jobbiga snubbar på deras arbetsplatser. Och så åt jag min äppelpaj och bara slappnade av. Andra gången jag åt lunch själv så var jag så avslappnad. Det är så skönt att inte behöva förhålla sig till någon annan eller ens konversera. Bara vara. Jag hittade en fönsterplats och tittade ut över alla stressade studenter och drack mineralvatten som kittlade ner i halsen.

Sammanfattningsvis: är du som jag och behöver konstant sällskap – försök lära dig att vara själv! Mitt nästa steg är att gå på en restaurang i stan själv. Och sen gå på bio ensam! Allt inför det stora testet: att åka över Atlanten ensam. xx

03/04-2018|0 kommentarer

Påskafton med en load bilder

Åh, jag sitter nästan och grinar när jag skriver det här. Så skönt med lite ork tillbaka! Har LUST nu att blogga. Känns himmelskt, härligt, roligt, osv osv. Jag tänkte komma tillbaka med ett rejält snaps-från-min-telefon-bang från i lördags, also known as påskafton! Tog en hel del bilder. Så håll i hatten så drar vi iväg!

Glad påsk! I lördags hälsade jag och Bêstûn på min familj och firade påsk ihop med lite pyssel och påskmiddag. Jag köpte ett påskägg till min lillasyster, som bland annat fylldes med.. ni gissade rätt.. godishalsband! Dom var RIKTIGT trendiga under den gamla goda tiden, också känt som när jag var tonåring. De blev festliga för alla i sällskapet, särskilt min pappa.

Vi gjorde även små påskkycklingar utav gul marsipan. Min lillasyster fick också en idé om att göra en slags påskhund. Ny tradition? Sen la vi dem på en röd tallrik och la godis i. Tydligen var de sataniska pippifåglar.

Idén om att göra kycklingar fick jag inne på ICA. Det är svårt att hitta en efterrätt som alla i min familj uppskattar. Min pappa hatar allt som har med choklad att göra, min syster behöver socker i triss, min mamma är diabetiker men gillar söta saker. Så det blev en sedermera tråkig fryst prinsesstårta. För att då göra den “påskig” tänkte jag att man kunde pimpa den med lite öron och morrhår och göra den till en kanin-tårta.

… Det blev kanske det värsta konstprojekt jag utfört någonsin. Alltså: ser ni hur obehaglig?! Med ögon som stirrar en in i själen. Dessutom blev det mer mus än kanin. Det blev inte heller bättre när vi började skära ur bitar.. Ni ser ju. Dessutom var det tydligen banansmak på marsipanen. Det smakade väldigt konstigt. Min syster som äter allt med socker i åt upp marsipanen åt alla.

Bland det bästa med att ha flyttat hemifrån är nog att inte vara där lika ofta, eftersom det leder till att pappas knäppa idéer blir ännu mer framträdande när man väl hälsar på. Det hinner ju bli ett par nya när man väl kommer. Det senaste är nog när knappen till en av toaletterna blev lös och han (istället för att ringa fastighetsvärden för att fixa det) tejpade på lite bred bruntejp för det “löser allt” och la till en mycket informativ lapp om att inte trycka så hårt när man spolar. En annan välkänd favorit var när tvättstället inte fungerade och man fick tvätta händerna i handfatet vid badkaret istället och pappa skrev en “TVÄTTA INTE HÄNDERNA HÄR. Den är trasig. Gå någon annanstans.” – lapp.

Också så samlade jag på pandor som kid, älskade mjukisdjur i form av en panda. Älskar pandor så mycket att jag tog med mig B och vallfärdade till Madrid för att träffa en livs levande på min 20-årsdag. Väldigt mysigt. Hursomhelst valde jag att lämna kvar pandorna hemma när jag flyttade hemifrån, vilket ledde till att pappa glatt tog över alla pandorna och tryckte in dom i en av sina bokhyllor. Som ni ser. Hahaha.

På kvällen mötte jag och Bêstûn upp Julia utanför mina föräldrars port för att gå ihop till tåget. Blev lite nostalgisk. När jag och Julia gick i högstadiet möttes vi upp utanför min port varje morgon för att gå till skolan ihop. Jag sa att det var som old days, vilket hon höll med om, “men med Bêstûn på ett hörn”.

Vi satt på Hellströms med ett kul gäng för att börja kvällen. Det var jag, Julia, Bêstûn, kanske fem personer jag kände sedan innan, och några jag inte kände. Samt ett gäng tyskar som var på besök i Sverige med en av Julias kompisar som bor där (men är härifrån). Efter de hade fått i sig två kannor öl – vilket jag skippade då öl är äckligt – gick vi vidare till Underbara bar på Östgötagatan. Älskar det stället. Goda drinkar och supermysigt. För er som lyssnar på podden – det var även där Julia missförstod killen som gav komplimanger om hennes ögon!

Här någonstans slutade jag ta bilder. Jag vet att det är dålig bloggkutym att göra så (haha), men på de kvällarna man är ute på klubb så är det för mig ett bra betyg när mobilhavandet är nere på så nära noll som möjligt. Också, hur lyckas bloggare ens ha uppe sina mobiler i trånga klubbar? Jag lyckades knappt stänga väskan – minst 3 gånger föll laddare, pass, hela köret ut på dansgolvet. Hursomhelst var det en trevlig kväll, det spelades 90/00-talsdängor som alla kände igen och tyckte om. Det jag kanske minns mest var att en kompis till mig blev slagen av en främmande tjej. Helt oprovocerat. Inne i ett rökrum hade hon blivit erbjuden en cigarett av en okänd kille och de hade bytt några ord. Mitt i det kommer det in en tjej som verkar svartsjuk och arg på killen ifråga men vänder sig till min kompis och ger henne en örfil. En liten stund senare örfilar hon henne igen. Helt absurt. Varför gör man så? Inte för att våld någonsin är oförsvarbart, men är du arg på din kille – slå din kille. Inte någon stackare som bara är trevlig.

Annars så har jag mest tagit det lugnt under påskhelgen. Vad har ni gjort?! Jag har också tidsinställt inlägg för hela veckan – så det kommer finnas något nytt att läsa här dagligen lång tid framöver! Jag gillar att fixa då, då kan jag alltid ligga före. På återseende xx

02/04-2018|1 kommentar

Hållbart bloggande

Visst är bilderna ovan fina?! Inte bara för att dem är på mig, även om jag vill säga att det är ett plus… 😉 Utan även för färgerna, komponeringen, redigeringen! Tagna av Kolaco, som även tog våra bilderna till min och Julias podd.

När jag jobbade på Tidskriften Bang förra året sa min chef Vian något som etsat sig fast i skallen på mig:

“Att vara utmattad och inte orka exempelvis städa eller ta hand om sitt hem har inte med perfektionism att göra. Om jag vill städa och ha det fint hemma och inte orkar är det inte något jag ska prioritera bort för mitt jobb; utan det innebär att mitt jobb tar för mycket energi – och det är inte hälsosamt.”

Nu kanske det inte var ordagrannt så hon sa men ungefär. Själva kontentan var att man inte ska behöva prioritera bort sitt liv för att arbeta. Jag har märkt på senaste tiden hur det har dränerat mig att orka med att blogga, podda, söka kul extrajobb, allt det där. Samtidigt har den mest relevanta frågan i mitt huvud ekat tomt efter svar: varför? Jag är en kreativ person såsom alla andra människor, och mår allra bäst när jag får skapa. Att göra en podd med Julia är något som ger mig glädje. Att blogga gör samma. Att skriva nu ger mig lyckokänslor. Men jag orkar inte ta mig till tangentbordet och faktiskt göra det. Så jag ramlade in i analysens analys (som ofta känns som ett svart hål utan ändo) och kom fram till att jag är trött. Trött efter tentor, ansvar, att söka sommarjobb och vara stressad över att inte ha en försörjning i sommar. Jag drunknar någonstans i mellanrummet av det jag känner att jag måste och det jag känner att jag genuint vill. Står och stampar där någonstans. Sommaren och just nu påskledigheten kunde inte komma fortare.

Å andra sidan: jag ska till New York och Philadelphia om mindre än en månad! Är taggad så in i märgen. Det är jag och en drös personer jag inte känner överhuvudtaget. Ska möta upp dom på måndag och snacka boende. Förhoppningsvis är de sköna. Oavsett känns det gött att bara få resa och träffa nya människor. Och idag ska jag byta soffa med en tjej från klassen. Hennes sambo kommer hit och tar vår och ger oss deras. Har sett framemot det i veckor – vi vill verkligen ha en större och de vill ha en mindre, i den modellen vi har. Gött! B har också fått ett nytt jobb! Han är extremt pepp över det. Han har också bestämt sig för att försöka komma in på Psykologprogrammet antingen nu i höst eller nästa vår. Så om några veckor skriver vi högskoleprovet tillsammans. Jag älskar att skriva högskoleprovet! Tycker det är genuint kul att utmana sig. Japp, jag vet vad du tänker. Jag hittar dörren själv. xx

PS: Jag har fått lite feeling så imorgon kommer det på bloggen här finnas svar på EN REJÄLT JUICY läsarfråga och senare kommer lite tips inför högskoleprovet. Puss på er. Så glad att ni som läser, läser. 

28/03-2018|2 kommentarer