Blogg 2017-09-21T00:04:46+00:00

Jag hittade en knöl i bröstet

Två veckor in i december upptäckte jag en knöl i vänster bröst. I storleken av en ärta, väldigt hård och fast på revbenet. Jag bokade en tid hos min husläkare och tänkte att knölen skulle kännas på och fort avfärdas som ingenting, så att jag kunde sluta oroa mig för det. När jag ringde vårdcentralen sa de att de vanligtvis inte kunde ge mig tid direkt men eftersom min moster, mormor (samt alla hennes systrar), dog i bröst- och livmoderhalscancer så fick jag en tid snabbt.

Jag kom till läkaren, hittade knölen som hon fick känna på. Direkt efter hon känt på den började hon ringa massa snabba samtal för mammografi, provtagning, biopsi. Hade inte mina glasögon på mig men såg ändå att hon på remissen hon skickade vidare skrev “misstänkt bröstcancer”. Mitt hjärta sjönk till marken. Jag grät framför den stackars läkaren såsom jag aldrig gråtit framför en främmande människa förut. Generellt har jag inte lätt för att gråta. Jag vände mig om och gick krampartat hem. Så kom nästa smäll. Väntetiden på att få knölen provtagen och röntgad var över en månad. Under månaden som gått har jag varit mer orolig än någonsin.

Jag har behövt bära ett glatt ansikte som inte känts som mitt under jul och nyår. Lyssnat på folk som högt skanderat hur 2018 ska bli deras år, medan jag bara velat spola tillbaka tiden. Hur planerar man för livet när man inte vet om man är dödligt sjuk eller inte? Hur kan man vara glad när man inte vet om man ligger på ett operationsbord om en månad? Min omgivning fick se mig brytas sönder av oro. Personer jag bara är bekant med har noterat att jag är mer ledsen än vanligt. För jag har varit just det. Och Livrädd.

Idag var jag på provtagning. Det gick till som så att de först tog vanliga mammografi-bilder. För er som inte gjort det innan innebär det att man står i en sned apparat som plattar till ens bröst och sedan tar bilder på vardera bröst. Efteråt så fick jag göra ultraljud. När man är ung, särskilt innan 30, så är brösten ofta så pass täta att de behöver tittas på med ultraljud för att upptäcka cancer. Sjuksköterskan som tog hand om mig berättade att alla kvinnor mellan 40-74 kallas för mammografi. Det är relativt ovanligt att man får bröstcancer innan dess. Sen kom en läkare, som trodde att jag kunde tala spanska (något många tror när de hör mitt namn, haha) som även han var extremt trevlig och tittade med ultraljud. Direkt kunde han berätta att knölen var ofarlig. Men de behövde göra något som kallas för en finnålspunktering ändå, vilket är när de går in i bröstet för att gå in i knölen och ta ut några celler för att försäkra sig om att den är godartad. Det var en lite obehaglig upplevelse men samtidigt inte så mycket värre än ett blodprov.

Medan jag låg där och blundade (hell nah I ain’t gonna watch that) så pratade med mig och min pojkvän om olika namn och andra generella saker, vilket var en lättnad då jag slapp tänka på att någon bokstavligen grävde i mitt bröst. Jag är så tacksam för så kompetent personal som inte bara gör ordentliga undersökningar utan också behandlar patienten med respekt. Big up till Södersjukhuset och Bröstcentrum. Guld värt.

Resultaten från själva punkteringen har inte kommit men läkaren var övertygad. Jag har en tumör, med en godartad en. Det kallas för en fibroadenom. Inte bröstcancer. För mig nu är det dags att fundera på huruvida jag vill ta bort den eller inte. Trots att den är ofarlig kan den vara obekväm och växa sig större. Att ta bort den verkar inte heller vara ett särskilt stort ingrepp så just nu lutar det mot att operera ut den.

Sen det beskedet kom har jag varit så ofattbart lättad men samtidigt ledsen. Det har varit bland de mest prövande månaderna i mitt liv, och nu har en enorm sten bokstavligen lättat från mitt bröst. Eller ja, snart, efter operation. Att släppa den här konstanta oron gör mig så pass lättad att jag svävar. Jag planerar för framtiden och får så mycket perspektiv kring vad som är viktigt och vad som inte är det. Men jag är fortfarande ledsen. För alla kvinnor som inte får ett positivt besked. Alla tusentals. För alla som tvingas gå igenom det jag gått igenom – varav tiden innan beskedet är den minst svåra. Det är onormalt att en 22-åring drabbas av bröstcancer men det sker, och forskningen behöver mer resurser för att se till att varenda en överlever. Jag tänker på lilla Linnea som är tvärs över jordklotet och behandlas mot en aggressiv hjärntumör. På alla unga som inte fått börja leva riktigt än. Längst ned i det här inlägget har jag lämnat länkar till Cancerfonden, Ung Cancer och Linneas insamling. Snälla överväg att donera en slant till någon av dessa, det gör så mycket.

Jag är så tacksam för att jag är omgiven runt så pass bra människor. Bêstûns stöd har varit ovärderligt. Den mannen har gett mig mer stöd än jag någonsin skulle kunna be om. Min familj har också varit, om än oroliga, väldigt fina mot mig. Mina vänner – såväl gamla som nya vänner, har verkligen gjort så mycket bara genom att funnits där när jag behövt prata, kramat om mig och tröstat.

Lite information om vad man kan göra när man hittat en knöl:

  • Ring till vårdcentralen och gå till din husläkare som får känna på knölen. Hen kan snabbt reda ut om du behöver gå vidare till mammografi eller inte, samt är den som skickar remiss dit. Kom ihåg att man kan få knölar innan man får mens som är helt ofarliga. Om du har en knöl och vet att mensen är på gång så är det bra att vänta tills efter mensen och sen känna efter om den sitter kvar.
  • Det är extremt svårt att inte oroa sig under väntetiden mellan du upptäckt en knöl och när du får svar. Vad som hjälpte mig var att träna för att rensa tankarna, processa och låta sig själv gråta och vara ledsen, prata ut med personer du litar på om hur du känner för att verkligen få ventilera. Det är en riktigt läskig situation! Men kom ihåg att en sån knöl som jag har, en bindvävsknuta, är lika vanlig som bröstcancer. Majoriteten av alla knölar som upptäcks är inte cancer.

Stöd Ung Cancers fantastiska arbete här: https://ungcancer.se/stod-oss/ge-en-gava/gor-en-donation/
Stöd Cancerfonden: https://www.cancerfonden.se/stod-cancerfonden
Donera till Linnea: https://www.savinglinnea.com/se/hem

10/01-2018|0 kommentarer

Om en flicka som inte fick gå i skolan

Idag vill jag ta dagen till ära att berätta en historia för er som en kvinna ni borde känna till. Under Iran-Irak-kriget under 1980-talet blev ett antal kurder flyttade från sina hemstäder till en liten plätt öken utanför staden Ramadi i Irak. Det här var inte bara vuxna män Saddam Hussein ville ha pli på, utan även barn. Denna plätt av öken lämnades sedan utan resurser och där byggdes en flyktingförläggning upp. En flyktingförläggning som fanns och existerade under många år, där barn, vuxna, gamla, föddes och dog. Där människor fick traggla sig igenom vardagen och vandra kilometer för att införskaffa basala resurser för överlevnad, såsom vatten. Där människor blev kära och växte upp. En kvinna som kom till flyktingförläggningen som barn heter Bahia Haidari.

När barn i Stockholm önskar sig legoslott och rullskridskor, var Bahias önskan som barn en mer ödmjuk sådan. Hon ville studera. Inte för skäl som rotar sig i status och pengar, utan av en lust för att lära. Hon var äldst i en stor syskonskara. Men trots det fick hon inte gå i skolan. För Bahia var, som du säkert redan listat ut, en flicka. Det ansågs vara en bättre investering att låta familjens söner få studera. Hon våndades av att behöva se sina bröder få möjligheten att utbilda sig och inte få samma möjlighet, så pass mycket att hon erbjöd sig att göra deras läxor åt dom. Bara för att få studera själv.

Bland lerhus och fyrtiogradig värme blev Bahia vuxen och så småningom kär. Hon blev kär i en man vars intelligens hon föll för, och hon började studera till dess att hon kunde jobba som lärarinna och låta barn få göra den resa hon själv äntligen fått göra. Hon engagerade sig för kvinnors rättigheter på en plats och i den tid där det här inte hyllades som det gör idag – utan tvärtom äventyrade hennes rykte och säkerhet. Utan att någon förklarat det för henne förstod hon att kvinnor och män bör få samma rättigheter, något som präglade hennes liv och allt hon kämpade för. Hon födde en son på flyktingförläggningen, när hon var blott 16 år gammal. Han blev hennes eviga svans, i varje klassrum, i varje fotspår hon tog. Där lunkade en liten blond pojke precis bakom henne. Situationen på flyktingförläggningen blev aldrig bättre. Den var ju aldrig menad att bli bra. Under vissa perioder rann tårar längs hennes kinder när hon matade hennes lilla son med mögligt bröd för att han inte skulle svälta.

En dag kom FN-soldater till förläggningen Bahia och hennes familj bodde i. De fick en möjlighet att flytta till Sverige. Bahia, gravid med sitt andra barn, klädde sig i bylsiga kläder och gömde undan sin mage när hon gick igenom säkerhetskontrollen i Jordanien, för att boarda flyget till Sverige. Nu var hon 19 år gammal. Uppvuxen i en förläggning utan prospekt, möjlighet, och trygghet. Hon förstod att när hon skulle gå av flygplanet skulle allt vara annorlunda.

För vissa människor är inget någonsin lätt. I det nya landet behövde hon studera för att någonsin komma någon vart i livet, samtidigt som hon behövde arbeta för att försörja familjen, och ge den sociala omsorg de två små barn väntades i en liten lägenhet i Ludvika behövde. Hennes stora familj som även dom fått komma vidare till Sverige slog ned sig och gjorde sig bekväma i det nya landet. Men Bahia ville inte vänta. Hon ville framåt. Hon ställde in sig på att äntligen nå alla de drömmar hon inte ens fått ha på flyktingförläggningen i Irak. Allting blev så mossigt i jämförelse. Visst hade familjen det kämpigt finansiellt – men ingen förvägrade henne möjligheten att utbilda sig. Visst var livet svårt att få ihop med så mycket stress och så små barn – men ingen förvägrade henne möjligheten att utbilda sig.

Efter en tid som undersköterska och ett ihärdigt studerande på komvux satte hon sig ned med en studievägledare. Hon berättade om att hon ville studera ekonomi. Varav studievägledaren sa att hon istället skulle passa som sjuksköterska. Sjuksköterska?! Efter allt hon arbetat för. För att hon var invandrare. För att hon tidigare arbetat som undersköterska? Hon vägrade. Hon skulle studera ekonomi. Alla som tvivlade på henne skulle få se.

När det var dags att söka praktikplats för ekonomiutbildningen fick hon en plats i sin hemkommun, på kommunhuset. Men inte på ekonomiavdelningen. Tvärtom ville de att hon skulle göra uppgifter hon var på tok för överkvalificerad för. Bahia var ingen idiot. Hon tog sig upp till ekonomiavdelningen och krävde en praktikplats om inte detta år, så året efter. Hon hade sett personer mycket mindre kvalificerade än henne få den plats hon önskade. Och för att saker skulle gå hennes väg så hotade hon med att annars kontakta den lokala tidningen, som den sanna rebell hon är.

Idag arbetar Bahia på Försvarshögskolan med lönefrågor. Hon driver ett eget företag inom ekonomi och arbetar som kontaktperson på sin fritid.

Det här är inte en solskenshistoria om en flykting, eller en kvinna som tagit sig till toppen. I den här historien har ingen annan förutom Bahia puttat på. Hon visar oss att med mycket beslutsamhet och vilja kan vi göra det mesta vi åtar oss. Grattis på 40-årsdagen!

09/01-2018|0 kommentarer