Sex and the city – en… reflektion

Jag är inte mycket för att definiera eller sätta regler för vad som är feministiskt eller inte feministiskt. Således inte gällande serien Sex and the city – som gick på HBO i 6 säsonger under tidigt 2000-tal. Men efter att ha sett vartenda avsnitt samt båda filmerna behövde jag skriva om den. Böckerna som serien grundar sig på är skrivna av en kvinna. Det märks. Dom förskönar inte kvinnors verklighet utan porträtterar kvinnor som människor, till skillnad från annan media. På sätt och vis är det en feministisk ståndpunkt att visa självständiga kvinnor för miljoner tittare. Kvinnor som har sex, äter, lever ensamma, underhåller sig såsom dom behagar. Men en serie som sådan skulle kanske anses automatiskt feministisk eller på något sätt speciell för just 20 år sedan – idag finns det fler, bredare, olika porträtt av kvinnor. Idag har vi en slags feministisk stomme vi kan förhålla oss till och det är med den jag ska försöka analysera Sex and the city och dess karaktärer. Häng med!

disclaimer: Mängden Sex and the City material som finns därute är oändligt. Den här texten tolkar och lyfter vissa delar. Det är fullt möjligt att lyfta andra aspekter och scener av serien som jag inte lyft nedan och säga emot. Jag vänder mig inte emot det. Plz don’t kill me

Grejen med Sex and the city är att dess huvudkaraktärer känns som 4 delar av en och samma kvinna. En kvinna har mer eller mindre alla dessa sidor som målas fram, den neurotiska, den konservativa, den självständiga, den sexuella. Karaktärerna i SATC målas upp relativt ensida trots några utsvävande element – vi har Samantha, som är självständig och inte vill ha ett familjeliv. Hon äger sin egen PR-byrå och har massvis med sex med massvis av män. Hon är kvinnan vi alla vill locka fram i oss. Hon är inte obekväm i sig själv. Hon tar livet med en jävla klackspark, allra särskilt när hon drabbas av bröstcancer. Det finns få kvinnor därute som inte vill ha en Samantha i sitt liv, fastän Samanthas kan vara förbannat jobbiga. De är nämligen ärliga. De kommer inte försköna något för dig. Det är det de behövs för, men även det de föraktas för.

Så har vi Carrie (som jag önskar inte var, men är…), huvudpersonen i dramat. Carrie bär rollen av kreativt, självgott, neurotiskt kaos. Som ung vill många kvinnor vara Carrie. Jag ville vara Carrie. Carrie är spännande, lever ett intressant liv, har ett varmt leende och agerar som hon känner. Carrie bor i centrala New York och försörjer sig på att skriva en veckolig kolumn om sex, som då heter “Sex and the city” (ba-dum-tss). Redan här är det underligt. Vem har råd att hyra en lägenhet på Manhattan och köpa x antal skor för 3000 kronor (månatligen) på ETT frilansarvode per vecka? Carrie styrs av sina känslor – särskilt sina amorösa sådana. Hela hennes liv kretsar kring sex, vilket inte är fel, men med sex menar jag männen som tillkommer. Hon blir trampad av samma man genom varje säsong och varje film och motiverar att behandlas som en dörrmatta med “åh, kärlek”. Innan du säger något: jag får kritisera Carrie för hon är en fiktiv karaktär! Min kritik har bara börjat. Men vi måste vandra vidare till nästa karaktär.

Charlotte spelar rollen som den traditionella, konservativa, eleganta kvinnan. Det brister lite i min själ när hon går ut i världen och anser att kvinnors underläge gentemot män är givet. Hon är uppfostrad av en kuven men extremt välbärgad familj. Men hon är varm, härlig och har i många år arbetat med konst. Hon är intellektuell, ordentlig och tar ansvar. Häromdagen sa jag till min vän Anthonia att Charlotte var lik henne – varav hon först inte alls höll med (vilket är rimligt, då Anthonia är feminist och inte konservativ överhuvudtaget), men sen förklarade jag att det mer handlade om den självklara värmen och grace Charlotte utstrålar. Hon är inte en dålig människa – tvärtom tror jag att med annan uppfostran och lite mer världsvana hade hon varit någon jag velat vara vän med.

Sist men definitivt inte minst – mitt ljus i mörkret, Miranda. Miranda spelar en kvinna som är självständig, aningen kall, osäker, men som ändå står upp för sig själv. Hon problematiserar och äventyrar de patriarkala ramar kvinnorna befinner sig och verkar i. Hon arbetar som advokat i mansdominerade byråer. När Carrie styrs av sina absoluta känslor styrs Miranda tvärtom av sina tankar. Där Samantha osar ett högt självförtroende är Miranda blyg. Hon anser sig inte sexig på samma sätt som de övriga. Hon har inte samma noggrannhet, grace och stil. Det hör till hennes identitet att hon är intelligent istället. Hon har rött hår och det passar så bra in på hennes karaktär – hon står ut i gruppen. Hon är själva definitionen på crazy cat lady (fram tills att hon chockartat gifter sig och får barn) tills de sista säsongerna då hela hennes liv oväntat förändras. Hursomhelst, nu har du fått lite kött på benen om karaktärerna!

Missförstå mig inte – jag älskar serien. Uppenbarligen. Jag käkar alla New York baserade serier som om de vore italienskt lantbröd: Vänner, Seinfeld, The Nanny, you name it. Jag älskar modet, tempot och berättelserna i Sex and the city. Systerskapet, miljöerna och mognaden. Det som genuint stör mig är karaktärerna. Mot slutet av serien så förändras varenda en och det sker någon form av process där de “växer upp” – Charlotte blir kär i en man hon inte alls finner attraktiv, hon till och med konverterar till judendom – alltså förändrar hennes syn på det perfekta äktenskapet. Miranda blir av misstag gravid och flyttar ut till en förort samt gifter sig. Samantha stadgar sig med en man. Carrie är väl den som trampar i samma kvicksand – till sist inser hennes stora kärlek “Mr Big” att hon slutligen, efter alla de år de pendlat fram och tillbaka i förhållanden, är “den rätta”. Men någonstans är jag ändå inte.. mätt. Jag förklarar varför lite längre ned.

I säsong 3 säger äntligen Carries vänner det hon behöver höra: “du behöver gå i terapi”. För det är just det Carrie behöver. Hon dras till män som vill henne illa. När hon väl hittar en man, Aiden, som inte spelar några spel utan är helt där för henne, öppen och vill stadga sig med henne – dras hon sig istället till sitt ex som behandlar henne illa, “Big”. Hon lever i ens slags illusion om att livet måste göra ont för att vara värdefullt. Det behöver finnas en jakt, en spänning, en impulsivitet. Det här är inget fel eller farligt, men man undrar ju. Hur mår hon egentligen? Varför kan hon inte ens slappna av när hon har det där stabila förhållandet hon så länge längtat efter?

Carrie behöver så mycket från sitt livs kärlek, “Mr Big” och det är någonstans där deras förhållanden ständigt faller isär. Han har problem med att binda sig, hon behöver en slags bekräftelse han inte tillgodoser. Efter att ha dejtat ett par månader ska paret på långsemester i Karibien. Carrie behöver (när de står vid taxin redo att åka dessutom) höra honom säga att hon är den enda för honom. Efter några månader av dejtande! När scenen utspelar sig låter allt så logiskt, med Carries trygga berättarröst i bakgrunden, men det är ju för att vi ser hela händelsen från hennes dysfunktionella synvinkel. Vid ett annat tillfälle då de startat ett förhållande ramlar Carrie in i Mr Big’s mamma på stan och påminns om att ja juste, hon finns ju och därav måste Carrie få träffa henne. Fastän hennes pojkvän inte vill det. Hon tvingar sig på dom och spionerar. Kan inte acceptera att saker får ta sin tid. Begär att få binda sig snabbt med någon som inte verkar vilja eller vara redo.

I förhållanden med andra män letar hon brister så pass mycket att hon försöker dyrka upp ett kassaskåp hemma hos en kille hon träffat i någon vecka, så fort han lämnar lägenheten. Men det som kanske gör ondast i mig är att hon blir sårad och förödmjukad av den stora kärleken “Mr Big” gång på gång – men hon fortsätter rusa tillbaka i hans armar. Samtidigt ser unga tjejer den här serien och tänker – JA precis, det är så man ska vara. Nej! Du behöver inte vara artig mot en man som pissat på ditt värde. Du är värd bättre!

Jag tänker: kanske hade Carrie haft vänner som verkligen konfronterat henne om hon fanns idag. Men så tänker jag igen på en norsk nutida motsvarighet för yngre kvinnor – Skam. Om än bättre så kretsar även dessa kvinnors liv kring männen de faller för. De här männen är inte heller änglar. Vid ett tillfälle är Noora osäker på om Williams storebror våldtagit henne eller inte och William reagerar även han i affekt och vägrar prata med henne. När han bestämmer sig för att fult lämna henne för London så bönar hon om att han ska stanna hos henne.

Jag antar väl bara att jag önskar mig mer. Är det för mycket att önska sig ett Sex and the city där Samantha skulle kunna få vara en karaktär som aldrig säger att det är okej att låta maktfulla män sexuellt trakassera en för att gå högre i karriären? Ett Sex and the city där hela Charlottes väsen inte behövde kretsa kring att gifta sig och skaffa barn – där hon inte heller behövde söka fel i sig själv när det här inte blev verklighet? Ett Sex and the city där Miranda säger till männen som dissar henne för att hon är för framgångsrik att dra åt helvete? Och slutligen.. ett Sex and the city där man talade om Carries psykiska mående?

Det retar mig! Vi som tittar vandrar runt i någon slags illusion om att Carrie mår bra. Men det gör hon ju inte. Inte för att hon mår dåligt stundtals, utan hon mår ju aldrig bra. Hon längtar efter att må dåligt. Hon är med män som får henne att må dåligt. Hon är smal och vältränad men pratar om hennes kropp som konstant oduglig. Hon är ju inte modell upprepar hon gång på gång. När hennes stora kärlek säger att han tröttnar på vackra kvinnor och istället vill ha någon som får honom att skratta – antyder då henne – varför säger hon inte “är jag inte vacker också?”. Varför går hon med på föreställningen om att hon är mindre vacker än modeller? Hela skälet till att hon blir förälskad i den här mannen är ju hans framgång, rikedom. Brudarna i Sex and the city dejtar män som förolämpar dem, hotas av deras framgång, som varit otrogna mot dem och med dem – men vägrar att dejta män utan status, under dem i klasshierarkin. Det finns några få undantag. Men det märks, framgång är attraktivt. Det är ett kriterie man inte kommer ifrån. And I couldn’t help but wonder – vad har en serie som sänder dessa budskap gjort för kvinnor världen över? Är det här vad unga kvinnor måste förhålla sig till?

Samtidigt är Sex and the city också en berättelse om systerskap, om att utvecklas som människa, om dom pustar av luft vi får när Carrie faktiskt är självständig, sann mot sig själv och fantastisk. Jag har bara blivit dränkt av all “Big” smörja och behövda lufta mina tankar.

Berätta gärna vad du tyckte om denna text! Jag var extra hård med flit, jag vet att det inte är såhär svart och vitt. Kritisera mig gärna i kommentarsfältet, jag lovar att svara. På återseende imorgon, raringar xx

2018-02-22T23:33:37+00:00 23/02-2018|10 Kommentarer

10 Kommentarer

  1. Nadia Törnlund 23/02/2018 vid 15:07 - Svara

    Sorry, men förstår verkligen inte behovet av att skriva en sån här text. SATC producerades för snart tjugo år sen. Den feministiska diskursen var en helt annan, det var liberalfeminismens uppsving och individuell kraft var det som var viktigt (se exempelvis gestaltningen av Samantha som har kontroll över sitt eget sexliv). Feminism generellt var inte ens i närheten av så normaliserat i samhällena i väst som det är idag, och därmed fyllde SATC en helt annan roll då än vad det gör nu. Jag tänker att det är viktigt att här komma ihåg att människan enbart är en produkt av samhället hon lever i – att allting måste sättas in i sin kontext – och det faktum att man i slutet av 90-talet och början på 00-talet skapade en serie som SATC var revolutionerande på oerhört många sätt. Det kanske främst för att det förmodligen var den första serien någonsin där kvinnors sexliv och sexvanor stod i fokus. Det ter sig därmed fullständigt självklart att vi idag upprörs över vissa av de sätt som serien porträtterar kvinnor på. Om vi inte hade blivit det hade det tytt på att rörelsen inte kommit någonstans överhuvudtaget sen början av tvåtusentalet.

    Sen tycker jag generellt att samtida feministers vilja att analysera sönder all kultur, alla fiktiva serier, fiktiva filmer och fiktiva berättelser som vore de realistiska dokumentära porträtt, och i allra högsta grad de som skildrar en annan tid, är tämligen oförståelig. Allting behöver inte vara ett politiskt manifest. Ska man inte kunna bli arg på fiktiva karaktärer? Är det inte de fiktiva karaktärernas charm och seriernas styrka att lyckas skildra karaktärer som till viss del är lätta att relatera till, men som också gör en vansinnig? Ska allting behöva stryka medhårs för att det ska vara feministiskt acceptabelt? Jag blir fullkomligt rasande på Carrie, om inte varje så i alla fall vartannat avsnitt, och än idag shippar jag Carrie och Aidan eftersom relationen med Big visar på ett uppenbart självskadebeteende. För mig är det en av seriens många drag som gör att jag älskar den, och som gör att jag alltid kommer att se den för det den är; ett inte jätterealistiskt, inte längre så aktuellt men likväl älskvärt porträtt av kvinnor i 30 års-åldern med ångestspöken som ungefär alla kvinnor bär på, om än i olika utsträckning. Kan man inte låta den få vara det – bara det?

    • Angela Larsson 23/02/2018 vid 15:37 - Svara

      Tack för din kommentar!
      Först och främst, texter behöver inte skrivas för att de anses finnas ett “behov”? Det du läser är en personlig blogg. Här skrivs inte texter för att jag har ett syfte som ter sig i att fylla ett behov utan för att jag känner för att skriva en text. Det är tydliggjort i texten flera gånger. Du behöver inte läsa texten om du inte anser att du vill eller behöver. Men jag tycker det är roligt att läsa texter som dessa, samt att skriva dem. Jag ser absolut inget hinder i att analysera en gammal serie. Hell, det är högst relevant för mänskligheten och feminismen att analysera verk som fyllt över 10 år. Sex and the city är dessutom även en serie vars senaste film gavs ut 2010. Serier som exempelvis Vänner har analyserats om och om igen, i bitar och skärvor, dessa analyser förlorar inte sitt värde för det. För att det inte fyller ett syfte för dig, ja det får stå för dig. Det betyder inte att ingen annan vill läsa dem. Det är en otroligt konstig kritik. Som att gå in i något inlägg där jag skrivit om min vecka och skriva “vilken onödig text!” – jaha?

      Såklart feminismen har förändrats sen seriens början. Det har jag skrivit, också, flera gånger i texten. Frågan om representation är ständigt aktuell. Hur representeras personer och varför i fiktion. Det som slår mig är att du skriver “allting behöver inte vara ett politiskt manifest”. Med all respekt – den här bloggen är inte ett politiskt manifest, ingenstans har jag skrivit att karaktärer inte får porträtteras på ett visst sätt. Det texten säger att artikelnförfattaren önskat att de porträtteras annorlunda, (man har nämligen subjektiva önskningar som människa) – att jag funderar på vad det har gjort för kvinnor att identifiera sig med karaktärer som dessa. Jag läser din kritik, jag förstår den. Jag håller absolut inte med.

  2. Nori 23/02/2018 vid 17:14 - Svara

    Har väntat länge på en sådan här analys av min hatkära serie! Tänk att ett ganska oskyldigt men ändå så träffsäkert blogginlägg om Carrie Bradshaw kan väcka så starka känslor. Spännande! En blogg är precis vad det är och därför är ingenting irrelevant eller fel att skriva om- churros eller SATC, allt tål att analyseras! För övrigt så är SATC en serie som ligger mig varmt om hjärtat, vågar till och med påstå att den påverkat mig ganska mycket. Men det är så mycket som gått en förbi och som man i din analys och nu i vuxen ålder faktiskt kan se med fräscha ögon. T.ex. det du skriver om Carries mående är så intressant. Hon mår ju uppenbarligen inte bra men det talas det aldrig om för allt är bara kärlek och sex. Även synen om moderskap (aktuellt idag med) betraktas som något man begränsas av och som bara accepteras. Att prata högt om penisar på fik är mer acceptabelt än att se sin polare amma fritt i sitt eget hem (något som Carrie ser ut att nästan äcklas över). Även repliken “Your a mother now” får något väldigt tungt och jobbigt över sig. Vi är många “Mini Carries”, det är därför aldrig tröttsamt att diskutera den här serien, som man älskar men också retar sig på.

    • Angela Larsson 25/02/2018 vid 15:32 - Svara

      Agreed!!! :* Älskar att du tar in perspektivet om moderskap i serien. Det målas verkligen upp som det värsta som kan hända. Att livet faller isär så fort man skaffar barn. Tänker på hon tjejen som flyttat till Connecticut eller vad det är och har ett svinigt liv pga gravid, eller när Charlotte säger upp sig pga vill vara hemma med barn, eller när Miranda nästan utesluts från gruppen pga fått sin son.

  3. Emma 23/02/2018 vid 17:33 - Svara

    Gillar texten, även om jag kanske inte håller med om precis allt som skrivs. Skrev själv en text om Carries relation till Big på min egen blogg tidigare i år som går att läsa här om man känner för det: http://tekoppstwist.blogg.se/2018/january/en-destruktiv-saga.html

    SATC för mig är en såndär serie jag ser och liksom ”ursäktar” på flera plan, jag tycker för mycket om den för att vara allt för kritisk mot den eller vad man ska säga. Så även om jag inte håller med om allt du tagit upp så förstår jag definitivt vart du vill komma med din kritik!

    • Angela Larsson 25/02/2018 vid 15:31 - Svara

      Jag har ju läst ditt inlägg nu – jag gillade det, det satte ord på sådant jag inte kom på själv! För mig blir en serie bara roligare när man varit kritik mot den. 🙂

  4. Anna 25/02/2018 vid 14:22 - Svara

    Jag minns ett avsnitt där Miranda sätter ord på det som jag stört mig på genom hela serien, typ “Varför sitter vi, fyra intelligenta kvinnor, och bara pratar om män jämt och ständigt”. Männen i serien, särskilt den jävla Big, suger.

    • Angela Larsson 25/02/2018 vid 15:30 - Svara

      Ja! Big är ett jävla kräk. Och Trey! Fula frisyrer hade de också.

      • Elin 25/02/2018 vid 20:52 - Svara

        Big, Trey, Berger, Alexandr Petrovsky, Richard 😒🖕🏼👎🏼

  5. Petronella 25/02/2018 vid 22:48 - Svara

    Jag har (bra tajmat!!) tänkt en del på SATC men inte kunnat sätta ord på vad som skaver. NU KAN JAG, det är vad du skrivit och att de fyra kvinnorna, likt många andra kvinnor, inte får ha nyanserade och ibland motsägande personligheter. Såg en tidigare kommentar om att det inte är nödvändigt att kritisera serien nu, att det för sent, men enligt mig är det alltid läge, om det så är litteratur från 1600talet eller serie från 2000talet. Bra skrivet och formulerat!!

Lämna en kommentar